Sommarsnö och ovädersdramatik

hagel.jpg

Ja då, ni ser helt rätt! Det är ett hörn av vår altan och vi har precis genomlevt det värsta ovädret jag kan minnas och det mitt i sommarhettan.

I går såg vi hur molnen började samlas och det blev allt gråare. På Facebook läser jag att det regnar söder om stan så vi är beredda på lite skurar under dagen. Barnen springer ut och in och i lekparken bredvid vårt hus är det för första gången några familjer som hänger med sina barn. Det har varit omöjligt att vara där under värmeböljan. Det blir som ett stekhett gryt när solen ligger på.

Så kommer det första mullret borta över havsbadet och det börjar regna. Vi ser hur de stackars familjerna i lekparken tar skydd under den stora klätterställningens tak.

Sen börjar det blixtra och som de kommer. Har aldrig varit med om något liknande - det smäller hela tiden och samtidigt ökar regnet i styrka. Nu blir vi oroliga. Att ta skydd mot en snabb skur är en sak, men det här är ett oväder som inte ger sig i första taget.

"Mathias, vi måste försöka få hit dem", säger jag. De kan inte vara där ute. 

Precis då hör vi ett klapprande på gången utanför huset och sen bankar någon desperat på dörren. Utanför står en panikslagen och genomblöt mamma i shorts, linne och flip-flops med en barnvagn i handen och en bebis som gallskriker.

"Kom in, kom in!", ropar vi och drar in henne och barnvagnsinsatsen med bebisen som hon slitit ur vagnen.

"Är det okej, får vi det?", säger hon och skakar i hela kroppen. Bebisen gråter högt och Mathias springer ut i tvättstugan och hämtar handdukar.

"De andra...", säger hon sen.

Nu dånar det så utanför huset att det är riktigt obehagligt. I parken sitter hennes man och lilla dotter kvar och trycker. 

"Jag springer ut och hämtar dem - kan du ta bebisen?", säger hon och jag nickar. Så försvinner hon ut igen och är snabbt tillbaka med en lika blöt man och treåring. Mathias rusar snabbt ut och drar in deras dubbelvagn i vår carport.

Fram med fler handdukar och precis då hör vi ett tungt smatter från altanen. När vi kikar ut haglar det pingisstora isbitar som liksom kommer in snett mot huset eftersom det blåser så hårt. Studsmattan och gräset fylls snabbt av ett vitt islager och på altanen studsar isbitarna upp mot våra stora fönster. Vi bara gapar.

Det är en apokalyptiskt känsla att stå där, mitt i juli, och se is dåna ner samtidigt som det blixtrar precis hela tiden. Det tar liksom aldrig slut och jag kan bara tänka hur det skulle ha varit om den där stackars familjen fastnat där ute. 

När haglet slutar och de är skapligt torra kör Mathias mannen hem för att hämta deras bil. Treåringen får låna lite torra kläder och Viola gör sitt bästa för att roa henne uppe i sitt rum under tiden och vi sitter där på golvet med barnen och pratar medan de leker. Mamman säger gång på gång tack, tack för att ni är så snälla.

Men det är väl fullkomligt självklart att hjälpa till.