När man sätter desserten i halsen!

Snabb bild från den lilla osterian Le Mani in Pasta i Trastevere där vi åt en finfin fredagsmiddag på rekommendation från Maria på hotellet. De bästa restaurangerna finns i Trastevere. När vi gick hem var det kö utanför av förväntansfulla gäster.

Smarrig antipasto till förrätt, med en tennisbollstor mozzarella i mitten...

...och ricottafylld ravioli med salvia och smör som bokstavligen smälte i munnen. Mathias valde en pasta all'Amatriciana med pancetta, tomatsås och chili som var lika god. Båda rätterna skall definitivt återskapas i Casa Lindows kök. 

Sammetslent rött vin av märket Marina Cvetic, som jag hoppas går att få tag i här hemma? 

Den smarriga tiramisun till efterrätt kom dock inte med på bild. Just när den avnjöts fick vi beskåda en något oväntad syn. Vi var nämligen placerade precis vid fönstret mot köket där kockarna sprang runt och lagade mat i ungefär 200 kilometer i timmen - en show i sig. Det ångade och brann från spisarna där de stora pannorna och grytorna fräste av fisk, skaldjur, pasta och grönsaker.

"Ska hummern inte vara röd?", säger Mathias plötsligt och pekar på en distinkt mörk hummer med tjocka blå gummiband runt de stora klorna, som ligger på pastakockens skärbräda. När vi tittar närmare ser vi hur den viftar med sina små morrhår!?

"Jo, men den ska nog ner i kokande vatten", säger jag samtidigt som vi noterar att kocken hämtar en gigantiskt kniv.

Pang!

De båda stora klorna ryker på den levande hummern och vi sätter nästan tiramisun i halsen. Sen följer ett snabbt hugg rakt ner i hummerns huvud varpå stjärten med allt kött flinkt delas upp i jämna skivor. Sen åker klor och kött med skalet kvar rakt ner i den fräsande pannan, där den senare ska blandas med nykokt spagetti. Mathias och jag bara gapar och har svårt att tro vad vi just har sett.

Nej, det är ingen livebild från hummerslakten - jag lovar!  Kocken filéear fisk som INTE lever. Hummerpastan har hamnat på bordet hos någon av de andra gästerna.