När man försöker mota bort sina fördomar...

Som ni vet har jag svurit på att inte se Hollywoods filmatisering av brittiska författaren Allison Pearson's fantastiskt roliga och smarta bok om fondförvaltaren Kate Reddy som försöker jonglera arbetsliv, barn och orimliga förväntningar.

Men eftersom jag är en väldigt nyfiken typ och var i behov av något lättsmält i filmväg blev det ändå just den filmen i går kväll.

"Hur dålig kan den egentligen vara", undrar Mathias som inte läst boken och tycker att jag sjåpar mig.

Jo, det kan både han och jag svara på! Den var så kapitalt usel att det redan negativa utgångsläget störtdök likt de börskurser huvudpersonen i filmen arbetar med och det bara efter tio minuter.

"Ok, nu förstår jag vad du menar", muttrar Mathias när halva filmen gått och ingen av oss känner något som helst engagemang för vare sig manus, karaktärer eller hur det hela ska sluta. Så usel är den!

Mathias har nu snällt lovat att läsa boken för att verkligen förstå. Själv har jag tryckt på raderingsknappen i hjärnan och tänkt att det hela bara var en väldigt ond dröm.

Boken och filmen är som att jämföra äpplen och ett ehh...ruttet päron!