Sagan om nyårsgäddan

Alla nyårsaftnar löper inte på i en outsinlig, glamourös dimma av champagne, glitter och perfekta femrättersmenyer. Vem har inte svurit av ilska över något som har gått fel - bara för att skratta ihjäl sig åt samma sak några år senare.

Som den där gången för många, många, många år sedan i en lägenhet inne i den stora staden, där ett gäng vänner och kärlekar samlats för att fira in det nya året. Matansvaret var i förväg fördelat mellan gästerna. Då blev varmrättens upphovsmän sjuka och där stod vi med en ofjällad gädda!? som stirrade elakt på oss i det lilla köket på Östermalm.

"Vad ska vi göra med den?", undrade någon.

"Ska den inte fjällas först?", frågade en annan.

Någonstans här hade förlamningen släppt och vi insåg att det inte skulle bli någon varmrätt om vi inte handgripligen tog oss an problemet. Raskt plockades en liten, vass kniv fram. Fem sekunder senare yrde det fjäll i köket. De bolmade fram som ett stinkande moln tills någon i panik ropade stopp.

Gäddan såg nu ut som ett assymetriskt schackspel av rutor, där fjällen skalats av och där de fortfarande var intakta.

Efter ett samtal till fiskägaren, som låg nedbäddad hemma, fylldes gäddan med citronskivor, färska örter och smör. Sen väntade det stora slaget. För värdinnans ugn var mindre än gäddan var lång och det hela slutade med att vi bokstavligen fick trycka in den på diagonalen för att den skulle få plats och då korvade den ändå ihop sig.

Det såg ut som en boaorm rullat ihop sig bakom glasrutan. 

Hur vi fick ut den minns jag inte och hur den smakade har jag förträngt. Men någon gädda kommer aldrig någonsin att serveras i mitt kök, det kan jag lova.