Isländsk trygghet

När man har ett barn som varit mycket på sjukhus under sitt liv så lär man sig att uppskatta de där alldeles särskilda människorna. Läkare och sjuksköterskor som har det lilla extra. För dessvärre är det inte alltid så. Det finns många grodor som inte ser skogen för alla träd.

Vår husläkare här ute är ett fantastiskt undantag. Hon har varit en räddare under de åren vi försökte få bukt med Gilberts öroninflammationer och ständiga infektioner som lämnade honom orkeslös och som en skugga av sitt normala jag.

Gilberts specialistläkare på KS är en annan fantastisk person. Han ser både oss och Gilbert och förstår vikten av att tänka brett. Gilbert, som har arbetat upp en grundrädsla för sjukhus och sjukhuspersonal som inte vet hur de ska handskas med rädda barn, blir som smör i den här mannens vård. När vi är där vill Gilbert inte gå därifrån. Annars brukar han lägga benen på ryggen så fort han kan och springa ut från sjukhuset så fort det bara går.

Jag litar på den här läkaren till etthundra procent och känner tilltro till hans kunskap och omtanke om oss som familj. Han finns där och är ett ovärderligt stöd i processen att få Gilbert att må bra både fysiskt och psykiskt. Det är ingenting man är bortskämd med precis.

Jag undrar om det beror på att den här läkaren inte är född i Sverige (islänning). Han ser liksom på problemet från ett annat angreppssätt och verkar inte vara färgad av det svenska systemet med dess begränsningar och områden med vattentäta skott.  Det märks att han verkligen bryr sig.

Gode gud låt den här mannen stanna kvar på svensk mark tack!