Det som hände i helgen

Är något som jag egentligen inte vill skriva om här, men det är svårt att undvika utan att framstå som om man inte bryr sig. En sådan galning borde inte få någon uppmärksamhet. Samtidigt är vi många som mår fysiskt illa över vad som hänt i Norge och det är viktigt att ta diskussionen på nästa nivå. Vad kan vi göra för att förhindra sådant här? 

Jag har vänner och vi har släkt som bor och arbetar i vårt västra grannland. En av dessa vänner befann sig bara några hundra meter när det small inne i Oslo. Gudskelov är hon och alla andra vi känner oskadda, men jag lider så med de som förlorat sina nära och kära.

Det finns de som försöker att göra detta till en i-landsfråga och ifrågasätter hur vi kan reagera så starkt på norrmännens olycka när barn dör av svält i Afrika utan att folk lyfter på ögonbrynen. Jag har lite svårt att förstå att det ena skulle utesluta det andra. Den här argumentationen känns igen från Tsunamin 2004. Jag minns att jag satt hemma och grät framför datorn när jag läste om barnen som försvunnit i vågen. Det jag inte visste då var att jag var gravid med Gilbert - något jag fick veta dagen innan nyårsafton. Det gjorde naturligtvis att jag var extra känslig.

Men det knyter sig lika mycket i magen när jag ser ett utmärglat barn från någon annan världsdel. Ett barn som är offer för något de inte kan påverka, men som vi vuxna faktiskt kan göra något åt. Och det gäller både svält och vansinnesdåd, även om det ena kommer mer som en överraskning än det andra.

Någon landsomfattande svält är det inte troligt att vi svenskar drabbas av, men det som hände i Norge kan mycket väl hända här också. Norge ligger geografiskt nära oss. Vi har samhällen som är uppbyggda på liknande sätt och har starka band med varandra. Det är också därför vi reagerar så kraftigt, det är jag övertygad om.

Men jag tror att vi skulle reagera lika starkt om vi åkte till svältens Afrika och såg hur det verkligen är där nere. Jag tror inte att någon är immun mot den synen. På hemmaplan är det lika omöjligt att ta in hur ungdomarna på ön upplevde sin helvetessituation som att tusentals människor fortfarande svälter till döds i andra länder för att det inte finns tillräckligt med mat.

Så vad kan vi göra? Kortsiktigt kan vi stötta seriösa hjälporganisationer för att avvärja här och nu. Men dessa organisationer arbetar även långsiktigt för att, till exempel se till att fler barn får utbildning, vilket utvecklar samhället.

Hur man ska förhindra det som skett i Norge är naturligtvis oändligt mycket svårare. Men visst går det att förebygga om man bara vill. Alla har rätt till sina åsikter i ett modernt och fritt samhälle, men det betyder inte att vi ska vända oss bort när vi ser/hör något som går över gränsen. Som föräldrar kan vi till exempel hjälpas åt att förebygga mobbing och att arbeta mot fördomar. Man vet genom forskning att barn som mobbar oftare begår kriminella handlingar senare i livet och det är främst pojkar det handlar om. Men det kan också resultera i sådant som ångest, depressioner och ätstörningar.

Ja, det finns mycket att göra. Det viktigaste är dock att inte vända bort ansiktet och tro att någon annan ska lösa det. Vi kan allesammans hjälpa till att förebygga och på lång sikt förhindra okunskap och fördomar. Oavsett om det sker hemma, i skolan, på gatan där du bor eller i det politiska etablissemanget.

Alla kan kämpa för tolerans, demokrati och kunskap.