Två års uppdämt behov

Nu när vi grävt oss ur vår påtvingade vinterdvala händer det saker minsann. Från att ha betett sig som en ljusskygg varelse, ständigt småsnörvlande och trött, är det som om något sparkar en hårt på benet och skriker "Ut och förnya dig lite!". Just nu vill jag ha en helt ny garderob. Allt jag har känns tråkigt och vintrigt och jag inser varför!

För två år sedan var jag gravid med Viola och totalt ointresserad av att handla till mig själv. Mammakläder är det mest oupphetsande som finns - det är till och med värre än att handla strumpor. Sen kommer bebisen ut och då tillbringar man sisådär ett halvår i amningströjor, jeans och sneakers. Det är fortfarande trist att handla kläder av två skäl - annorlunda kroppsform och mindre skrammel i plånboken. Alltså händer det inte mycket i garderoben, förutom att man flyttar undan kläder som är för små och lägger de bakom något stort.

Sen är det dags att börja jobba och det är då man får lite lätt panik. Jobbkläderna man har haft tidigare sitter inte helt hundra och känns dessutom tråkiga. Alltså kasta sig ut och panikhandla.

Okej, men då är man ju hemma tänker ni! Nix, för nu har man plötsligt alldeles för lite tid för att fortsätta att fylla på garderoben i en sådan där strategiskt smart takt. I veckorna jobbar man, hämtar eller lämnar på dagis, fixar och trixar och somnar sedan i tv-soffan. Helgerna är ännu knepigare - då är affärerna smockfyllda av lika desperata människor och det slutar med att man svär och svettas i ett alldeles för trångt provrum.

Jag skulle behöva en helt ledig dag och en effektiv personal shopper som tar mig tillbaka till något slags normalläge i klädfrågan.

Som det är nu har både Gilbert och Viola mer genomtänkta garderober än jag. De har alltid något att ta på sig. Jag rotar mest runt och hoppas på att det på något magiskt sätt ska dyka upp en bortglömd klädlåda där allt passar perfekt.