Grannar, grannar...

Tur att man har grannar med bättre koll på köksnödvändigheter.  Skriver upp plastburkar med lock på inköpslistan till nästa gång.

Precis när vi är på väg att krypa i säng, möra efter en lång dag, kommer jag plötsligt på att Gilbert har utflykt i morgon. Det är lika med lunchmatsäck.

Rot, rot i kylskåpet. Ah, det får bli kokta korvar, pasta och en skvätt chilisås (ketchup hemma hos oss). Men vänta nu...?

"Har vi inga platsbunkar med lock?", säger jag och tittar frågande på Mathias.

Nej, inte en endaste liten möjlig förvaringslåda åt Gilberts mat. Inte ens en gammal glassbunke i frysen som man kan tömma och diska ur (åh, du ljuva 70-talsuppväxt - vilka minnen glasslådorna och sirapsflaskorna väcker!).

Mathias försvinner i väg och jag ser att hans hjärna har gått in i något slags manligt fixstadie. Herregud, vad kommer nu?

"Kolla, han får den coolaste matlådan på hela dagis", säger han och visar på kartongen till vår nyaste familjemedlem, den elektroniska jättepaddan.

"?????"

"Jag lägger lite smörpapper i den så blir den perfekt", fortsätter mannen.

"Men herregud, nu går jag över till S och J - de har säkert en plastbunke att låna ut", väser jag, uppgiven över att mitt eget kött och blod ska äta mat ur en, förvisso snygg, men synnerligen opraktisk iPad-kartong fylld med bakpapper.