Hör du vad jag säger?

Jag arbetar med kommunikation. Det gör Mathias också. Ändå lyckas vi inte riktigt med den delen på hemmaplan. Vi är som skomakarens barn i vår internkommunikation.

Den här veckan har vi räddat oss själva från en total Valborgs-katastrof. Valborg då vi brukar ha gäster, äta gott och titta på majbrasan på ängen utanför huset. Förra året blev det inget eftersom vi skulle gå upp klockan fyra morgonen efter och resa till Mallorca. Men nu ska vi minsann vara supersociala de närmaste två månaderna, när kräkinfernot äntligen är över.

"Så där, nu har både M och N plus deras nya hundvalp och J och D med bebis tackat ja till Valborg", upplyser jag mannen.

"Men KF med fru och två barn plus fruns syster och hennes man har precis tackat ja de också", säger Mathias förvånat.

"Jag trodde att vi hade bestämt att vi skulle dela upp sällskapen", svarar jag och känner hur det svajar under fötterna när jag tänker på att vi i så fall blir tio vuxna, en tonåring, fyra barn under sex år och en ännu icke rumsren hundvalp.

Nu har vi delat upp gästerna på två tillfällen i stället. Det var bara att backa och ödmjukt erkänna vår kommunikationsinkompetens i det här fallet. Sen är det nog dags att skriva en utförlig kommunikationsstrategi för att undvika liknande fadäser i framtiden.