En rysk räddning

Söndag med la familiga på Stockholms Spårvägsmuseum. Ett toppenställe för barn, med mängder av gamla tåg, bussar och spårvagnar samt en rejält tilltagen lekhörna. Men allra roligast är att klättra in och ut i alla fordon. I vissa av dem sitter till och med dockor i naturlig storlek som ser väldigt levande ut. Ja, alldeles vansinnigt levande, särskilt för en viss mamma i familjen.

Scen från spårvägsmuseet. Mathias och Gilbert har klivit upp i ett gammalt tåg. Jag och Viola kommer efter. Precis ovanför trappan sitter en person på tågsätet.

"Oj, titta - här är en docka till! Vad läskig den ser ut", säger jag högt när jag kliver upp för det sista trappsteget.

Mathias tittar generat på mig och jag ser hur det liksom drar i hans mungipor av undertryckt skratt. Just då rör sig dockan och jag inser att det är en riktig person som sitter där. Herregud, hon måste ha hört vad jag sagt!

"Kom Viola så går vi längst fram i vagnen", säger jag och sveper med mig dottern. Mathias står där framme och axlarna hoppar eftersom han försöker att kväva skrattet.

"Du har tur", viskar han - det där är ryssar så de förstod dig inte.

Puh!