Livet en smärre krigszon

Viola underhöll oss mellan halv tre och fem i natt - skrek, snurrade runt och kastade nappar över hela sovrummet medan vi försökte begripa vad hon sysslade med. Fick alltså åka till jobbet i morse med endast fyra timmars sömn i bakfickan. Kändes inte helt optimalt ska jag erkänna.

Har nu på något sätt (läs efter två rejäla baljor caffe latte och mycket nässpray) tagit mig igenom en dag full av projekt som ska ledas och koordineras. Mathias var snäll och hämtade upp mig inne i stan, varpå båda barnen ägnade bilfärden hemåt åt att bråka. Den ena skrek (oklart varför) och den andra ropade "sluta skrik!" samtidigt som vi amtidigt försökte prata om ett par viktiga saker.

Gudskelov blev alla lugna och glada så fort vi steg in genom dörren. Sluga mamman frågade sin son med lätt kutter i rösten om han ville hjälpa till att laga mat.

"Jaaaaa, jag vill kasta potatisarna i kastrullen", ropade Gilbert och så var det klappat och klart och allt frid och fröjd.

Nu ska vi se hur länge det dröjer innan jag går från superpigg (jodå!) till att somna stående i köket? Den här tredje andningen som jag befinner mig i nu känns som den är på väg att rinna ur mig.