Äggligt

Pang, lät det i rutan bakom mig när jag satt i soffan och väntade på att Mathias skulle komma ner från nattningen med Gilbert. Det är ingen underdrift att säga att jag hoppade högt. Ett ägg som smäller in i fönstret låter rejält och det känns inte särskilt kul att några rötägg till ungar kastar ägg på vårt hus från lekparken. Gissar att det är samma personer som kastat snöbollar på vintern.

"Hörde du", frågar jag när Mathias kommer ner med Gilbert i släptåg. De har kastat ett ägg på fönstret, säger jag och pekar på den gula sörjan som rinner långsamt ner för fönstret.

"Jo, det lät ända upp till oss", säger Mathias.

Precis då smäller det till igen och ur startblocken störtar Mathias. Som en gasäll är han ut genom altandörren och tar upp jakten på äggkastarna. I strumplästen ska tilläggas.

Efter störtar jag, vrålandes som en annan surtant. Bakom mig börjar Gilbert gråta (undra på det!) - han har naturligtvis blivit jätterädd.

Mathias återvänder med oförättat ärende. Att springa i strumplästen funkar bara ett tag.

"Jag jagade upp dem i backen, men där försvann dem upp i skogen", säger han och berättar att det var tre stycken killar i mellanstadieålder.

Gud, vad jag har lust att ta på mig poliskepsen och knacka dörr för att se om det går att hitta dem. De här ungarnas föräldrar borde få veta vad deras barn pysslar med när de får hänga ute på kvällarna, vind för våg. Dessutom borde äggkastarna få tvätta vårt fönster och altandäck.