Rasande fort

En av de mysigaste sakerna med att ha varit barnfria över natten är att komma tillbaka och se två glada barn bli ännu gladare av att se oss. Det var nog den kramigaste timmen jag någonsin upplevt. Både Gilbert och Viola borrade in sig hos oss båda och bara strålade. Sedan krönte Viola det hela genom att uppvisningsgå runt huset under resten av dagen och kvällen. Jodå, hennes tio försiktiga steg hade blivit tjugoåtta ganska självsäkra medan vi var borta. Nu övar hon så fort hon får ett tillfälle. Två nya gaddar har hon dessutom odlat fram i överkäken.

Undrar vad mina föräldrar givit henne i nappflaskan när vi var borta?