Bästa botemedlet

Gilbert är badtokig han också. Han hänger och sprattlar och bensparkar i en badring - han har inte riktigt vågat släppa taget om ringen än och litar inte riktigt på simpuffarna. Någon av oss ligger alltid bredvid och bevakar när han simmar runt. När vi ska upp på bryggan på Yxlan klättrar Gilbert upp för stegen. Jag ligger under och håller i honom (stegen är rätt hög och lite hal) och M tar emot där uppe. Precis när jag tror att M har honom låter det PLUPP bredvid mig.

"Lotta, han halkade ", ropar M och jag hinner se hur Gilbert är precis vid mig, sjunkande med huvudet under vattenytan och stora uppspärrade ögon, innan jag river upp honom.

Han hostar till och börjar sedan att skratta hysteriskt, förmodligen av rädsla. Åh, vilken lättnad att det inte gick illa!

I morse var jag rädd för att han inte skulle våga att bada från bryggan. Men han följer med ner och simmar runt en sväng med ringen och propsar sedan på att få kliva upp för stegen. När han kommer upp jublar han högt.

Vad stolt man blir.