Our house

Det här med att skaffa hus är laddat. Det märkte vi när vi började leta - trötta på att bo inne i stan. Vi kände oss färdiga med det och villa ha kontakt med marken. Redan innan vi fick barn började somrarna kännas olidliga. Har man inte balkong är en gammal charmig lägenhet inte mycket att hänga i julgranen när temperaturen stiger. Dessutom hade halva vår bekantskapskrets fått sina första telingar och låste självmant in sig med dem. Det kändes som om vi hade gjort och sett allt efter mer än tio år i asfaltsdjungeln. Vi ville ha mer yta för lagom mycket pengar - en inte helt enkel ekvation att få ihop i Stockholm.

"Ni kommer att ångra er", var det första vi fick höra.

"Hus är bara en massa jobb - jag skulle aaaaaaldrig flytta ut", skanderade andra.

"Så borgerligt", fnös en tredje.

Efter två års letande och sjukt många visningar, där vi inte bara försökte begripa oss på husletandets ädla konst utan även ringa in var vi ville/hade möjlighet att bo, insåg vi att vissa områden bara var att glömma. På kravlistan stod en någorlunda stor trädgård, tre sovrum (många gamla fina hus har bara två), utan oljepanna/direktverkande el och med ett rimligt renoveringsbehov nära vattnet. Det var bara att leta sig längre ut från stan.

När Mathias hittade 60-talsområdet som vi bor i nu protesterade jag först. Nej, vi skulle INTE flytta tillbaka till min gamla uppväxtkommun och vi skulle verkligen INTE bo i radhus. Punkt.

Sen kollade jag ändå på gavelhuset på Hemnet (alldeles för nyfiken), följde lite motvilligt med på visningen och insåg att det här boendet hade många fördelar. Bra läge, bra pris, funktionellt planlösta hus i underhållsfritt tegel, ljus och öppen planlösning både inne och ute samt nära havet och med pendeltåget runt knuten. Just det huset blev det inte. Det var för tidigt för min omogna hushjärna, men det blev ett annat i samma område fast på ett ännu bättre läge och lite senare i processen.  Bingo!

Nu är jag husfast. Uppspikad på vår röda tegelfasad med en nöjd min och utan ansats till att flytta tillbaka till stan. Visst, det finns att göra men allt behöver inte fixas på en gång.

Det är till exempel okej att ha en latmansträdgård utan att grannarna tittar snett på en (förutom gräsklippningen då!).