Vem behöver botox?

Som ni kanske förstår är jag per definition medelålders. 30-strecket (nej, jag hade ingen kris) ligger en bra bit bakom mig och nu börjar 40-årsfesterna att dugga tätt i bekantskapskretsen. Hemma hos P (litet mysigt födelsedagsmingel i dag efter jobbet) hamnade vi just i en diskussion om åldrande. "Jo, jag har en nog en 40-årskris", konstaterar M, som står i tur på att fylla jämnt och har flaggat för en stor fest i höst.

"Hur märks det?", undrar vi andra (nybliven 37-åring, nästan 38-åring samt en 41-åring) nyfiket.

"Jag känner att jag måste börja träna och det har jag aldrig gjort förut", säger M och ser allvarlig ut.

"Jag tycker att det är lite jobbigt att det börjar poppa upp rynkor på konstiga ställen (mitten av pannan) och enstaka grå hårstrån (kom efter min första graviditet - säkert ett traumatecken efter den förlossningen) ", kontrar jag.

"Vi har börjat dricka Bloody Marys hemma", avslöjar M och påstår att det "all den där tomatjuicen och sellerikvisten borde vara bra".

"Jag erkänner att jag har börjat fundera på botox i pannan - hur kommer men annars se ut om tio år?", viskar jag blossande om kinderna och tittar på de andra för att invänta reaktion.

Jag möts till min förvåning av tre nickande ansikten, men sedan sätter C effektivt stopp för nervutsvävningarna genom att leverera följande bomb:

"Ni vet väl att om man blir för smal så får man bara ännu mer rynkor".

Yes!