Att sätta ner foten

Allt är tyvärr inte alltid så peachy. De senaste veckorna har jag fått ta tag i en mobbningssituation på Gilberts dagis. Det som vi har fruktat sedan Gilbert fick sin alopecia har hänt. Ett gäng killar på den andra storbarnsavdelningen har gaddat ihop sig mot vår son och säger elaka saker och han har naturligtvis varit jätteledsen och inte velat gå till dagis. "Mamma, kan vi åka till affären och köpa hår?", bad Gilbert en dag när jag hämtade honom.

Det svider i hjärtat att höra något sådant och det svider ännu mer att utseende ska spela en sådan stor roll redan i förskolan. Och man kan ju undra hur de här barnens föräldrar resonerar som lär sina barn att vara intoleranta mot andra?

Men nu, efter samtal med förskolechefen, pedagogerna på båda storbarnsavdelningarna, samtal med föräldrar och möten med barngrupperna verkar det ha ordnat upp sig. Sådant här ska det vara nolltolerans emot och mobbningstendenser ska motas i grind av både personal och föräldrar.

Själv har jag på eget initiativ pratat med båda barngrupperna, visat bilder på Gilbert när han hade hår (han var 13 månader när håret föll av första gången) och förklarat att det är en sjukdom som det inte finns någon bot mot. Och vet ni vad - jag tror verkligen att de förstod.

Jag har hopp om barnen, de kan fortfarande formas och påverkas och det är vi vuxna som måste visa dem och framförallt prata med dem.