"Vårt hus är så jäkla ballt"

Vid slutet av en liten grusväg i Kungsängen, omgärdat av lummiga träd och bland små röda hus fyllda av snickarglädje och Bullerbykänsla, sticker artisten Caroline af Ugglas och hennes man Heinz Liljedahls hus ut med sin stilrena och modernistiska framtoning. Dock kunde det ha stuckit ut bra mycket mer om paret af Ugglas Liljedahls vilda fantasi om en utbyggnad med torn och Star Wars-gate i glas hade genomförts och om inte arkitekterna Tham och Videgård Hansson försiktigt men bestämt avrått från dessa planer.

– Risken att vi skulle fått avslag på bygglov var överhängande och de menade att det var viktigt att huset kändes integrerat i omgivningarna, säger Caroline, där hon sitter uppflugen på sniskan i en bilbarnstol i familjens minibuss där Family Livings intervju får genomföras eftersom slagborren som byggkillarna använder för dagen överröstar alla försök till samtal inomhus. Det intensiva borrandet är det sista i byggfasen för att få klart expansionen på huset som byggdes för tre år sedan och som nu blir ett sovrum och en ny målarateljé större så att trebarnsfamiljen ska få plats lite bättre. Och trots att det varken bidde torn eller Star Wars-gate så verkar både Caroline och Heinz synnerligen nöjda med slutresultatet, precis som de är lika synnerligen nöjda med att de för drygt åtta år sedan lämnade livet i innerstan för gott och blev lantisar på heltid.
 

Caroline: Jag skulle nog känna mig väldigt hämmad och kvävd av att bo i stan igen, hela mitt liv har jag haft en kroppslig ångest av att vara där, även om jag försöker träna på att vara där ibland lite kognitivt sådär. Det utlöser något i mig som inte är så bra, jag går upp i varv och blir lite crazy, när jag bodde inne i stan var jag lite galen helt enkelt och det orkar jag inte längre.

Heinz: Sen känns det ju som om man ger barnen en jävligt bra start i livet genom att bo här ute. Det är som Bullerbyn på något sätt, de springer mellan kompisarna och så är det något hus där det råkar lagas lunch och så äter alla barnen där. Jag gillar också känslan av att kunna gå ut och pinka mot ett träd och titta på stjärnorna eller gå ut i morgonrock och dirigera grusbilen när den kommer.

Caroline: Jag ska stå med fötterna i lera, helt enkelt, det speglar min personlighet bättre och lugnar mig. Och så hinner man aldrig bli rastlös eftersom det alltid är något praktiskt med huset som måste tas om hand.
 

Bostadsmässigt tog det några år innan paret af Ugglas Liljedahl hittade hem. Båda har vuxit upp i stockholmska överklassområden som outsiders, Heinz på Östermalm i Fältöversten som var lite av ett modernt getto mitt bland alla tjusiga paradvåningar och Caroline som Pippi Långstrump, hon red barfota på sin häst genom Djursholm (”Mina föräldrar renoverade huset hela min uppväxt, så det var ingen som såg när vi hade haft party och smällde smällare i köket så att det blev kratrar i mattan eller kräktes på väggarna”) och båda flyttade hemifrån i 14–16-årsåldern och kuskade runt en del innan de träffades. Första gemensamma lyan var i Hjorthagen eller ”Lorthagen” som de kallade sitt stökbombade plejs.

Caroline: Haha, det var två skitmänniskor som mötte varandra för första gången och det var så skitigt första året eftersom vi båda sket i att städa.

Tur, annars kunde det ju ha blivit väldigt irriterande om den ena var pedant men inte den andra.
Caroline: Ja, precis, vi kan bara skratta åt det. Men sen är det klart att det kommer alltid till en viss gräns när det börjar bli så att man får lite ökad puls på grund av att det är så jävla jobbigt. Man hittar ingenting och det fastnar smulor under fötterna.
Heinz: Men vi har en ganska bra uppdelning på hushållsarbetet.
Caroline: Du menar ifall att vi någon gång städar.
Heinz: Du plockar ju undan och jag dammsuger.
Caroline: Fast det är inte roligt. Vi har ju städerska, men om hon har varit borta i tre veckor och haft semester eller varit sjuk, då faller det samman. Men då har man ändå ett ljus i tunneln, man vet att det här kommer att ordna till sig längre fram.
Störs ni aldrig av stökigheten?
Caroline: Jo, men då blir vi arga på stökigheten, inte på varandra, för det är ju inte vi som har gjort det!
Heinz: Det är ju våra osnutna barn som stökar till det, det är de som sabbar.
Caroline: Ja gud, det är absolut barnens fel, haha, men samtidigt är det ju inte någons fel, eller så är det husets fel, haha!

Fast det ser ju ganska normalstökigt ut hemma hos er.
Heinz: Jamen, nu är det nystädat. I går.
Caroline: Fast vi diskar varje dag, jag är manisk på disken och tvätten, och så gör jag toaletterna en
gång i veckan när städerskan är borta. Jag har världens jobbigaste näsa och känner lukten så det är jag noga med.

Vad hade ni för inredningsstil när ni träffades?
Caroline: Ingen alls, vi var så unga, vi hade väl bara en säng.
Heinz: I början handlar det mest om att få någonstans att bo och tak över huvudet, när man jobbar i kultursvängen och inte har några stålar får man gå på det som är billigast.
Caroline: Vi gick till Myrorna mest, vi bodde ju i mammas och pappas sommarstuga på tomten här bredvid de första åren och när vi fick Eddie-Lee. Det var kallt men vi brassade på med brasa och det var jättemysigt.
Heinz: Men varje sommar när Carolines föräldrar skulle bo där så åkte vi ut. Då hade vi ingenstans att bo och packade in oss i bilen.
Caroline: Ibland kuskade vi runt på vägarna, men ett par somrar så smällde vi upp ett partytält på deras tomt som vi bodde i som beduiner. Vi hade till och med kylskåp och så hade vi ett litet tält i tältet som blev som ett sovrum.
Heinz: Vi hade tv och billiga orientaliska mattor som vi la på gräset och som man slängde när dom ruttnade. Det var praktiskt, man behövde inte städa, utan man tog bara ut snusen och tryckte ner den i mattan.

Blev det inte kallt i tältet?
Heinz: Nej, jag tror fan att vi hade element till och med, det var jättemysigt, det är nästan så att man saknar det.

 

Och nu har ni blivit borgerliga och vuxna med eget hus.
Caroline: Ja, vi har blivit vuxna med allting, men det kommer ju liksom automatiskt när man får barn. De måste till skolan och man måste sköta sina jobb, men det är skönt också.
Heinz: Vi har banklån och såna grejer, men att bygga det här huset och få det arkitektritat var inte mycket dyrare än ett modulhus, konstigt nog, och det är ju mycket billigare än att köpa en våning inne i stan.
Caroline: Det enda som blir dyrare är själva ritningen, men sen när man säljer så kan man också sälja det för säkert 30 procent mer.
Visste ni vad ni ville ha för hus från början?
Caroline: Vi låg i sängen och fnulade och så sa vi att vi liksom ville ha ett platt hus med takaltan, helt öppet där uppe, och sen att vi ville ha kök på övervåningen och öppen planlösning, eftersom det är där man är, och så ville vi ha vyn med enorma fönster som släpper in ljus från alla håll. Vi hade väl sett ett slags trälada framför oss från början.
Heinz: Först blev vi nog lite paffa när de kom med ritningen på det här huset, men sen tyckte vi att det var så jävla ballt.

Är modernism er grej?
Caroline: Ja, jag tycker att det är skönt med ett stilrent hus som man kan inreda på ett annat sätt sen. Det har ju varit en era av väldigt stilrent, men nu är vi lite inne på guldramar och marockanskt. Det blir ju så, en reaktion och sen motreaktion, vare sig man vill det eller inte, jag tror att det är en grej som kommer att booma lite överallt. Jag märker på folk runt omkring mig också att vi går mot en era av att det blir in med mer saker. Just nu vill vi hitta en guldsäng och en skitskön persisk matta.

Spenderar ni pengar på inredning?
Caroline: Vi är ju kulturarbetare och kommer alltid att vara fattiga i våra hjärnor, men rika i våra hjärtan eller vad det nu heter, för oss finns det en gräns för vad man får spendera även om vi skulle bli jätterika. Jag hittade en persisk matta för 30 000 men det tycker inte jag känns schyst, jag har inte kommit så långt att jag skulle kunna lägga så mycket pengar på en pryl.
Många tror att du har pengar eftersom du är adlig.
Caroline: Alla tror det för att man heter af Ugglas, men min familj har inte haft pengar på det sättet. Jag har haft många svåra år och inte haft pengar alls, jag har fått jobba precis som alla andra.
Ni arbetar och bor ihop dygnet om, hur funkar det?
Caroline: Vi är fruktansvärt lika varandra, men ändå inte, det är därför vi passar. Vi har samma hjärnor, vi har samma etiska tankegångar. Små djävulshorn som är vadderade, haha. Jag tror att det har med rastlösheten att göra, att vi är lite busiga men snälla. Vår värld är liten, men vi utvecklas tillsammans istället för ifrån varandra eftersom vi ses hela tiden.
Heinz: Vi driver en koncern ihop, jag och Caroline. Hon är vd och har mötet med världen, ansiktet utåt, jag sitter i styrelsen och är ordförande, ungefär så.