Hannah Widell trivs bäst på Gotland

Gotland, oktober: Det är ett livligt scenario att öppna grinden mot tidigare programledaren, numera utvecklingschefen på ett tv-produktionsbolag, Hannah Widells, 34, ljuvliga, perfekt vitputsade gård i Rute på norra kalkstenssträndernas Gotland.

Matronan själv står på trappan (Hannah håller sig helst alltid till en utomhustrapp) till mangården i sitt patenterade storsmil och oftast tillhörande bubbelbullergarv, men nu talas med sänkta röster när Hannah vaggar en vecka gamla Charlie, systern Amandas Visbyfödda dottermed bloggprovokatören och författaren Alex Schulman, den nyblivna lilla familjen bor i sin lada bredvid.

Det var fest hos Hannah igår, folk sov över och håller fortfarande på att gå upp i högsommarförmiddagen. Ann Söderlund, som Widell skrev gravidboken ”På smällen – från A till bebis” med 2005, tippar barfota brunbränd förbi och förklarar att det hänt en olycka på studsmattan, hennes tre söner är här och överallt, Hannahs sexåriga flicka Rosas röda katt Tiger bajsar på sin låda och under den dryga timme vi senare sitter i steksolen på stenstegen till den gamla oinredda spritbutiken i vinkel mot huvudhuset ska även Widells kompis Joa med datorn traska nedför grusgatan till traktens moderna publikmagnet Rute Stenugnsbageri – på menyn latte och snordyrt men vansinnigt gott bröd, reklamrikingar och mediakändisar i kön och Porsche Cayenne-åken parkerade utanför – fru Söderlund tar fortsatt skolös samma väg för att fixa oss bullar och ser man på, här svingar Hannahs gänglige, hippiesque pappa Bengan in, frustande anförd av stora, svarta hunden Gangster, Söderlunds kille Nanok tänder en cigg, Bengan har hittat en folkabuss till salu åt honom och plötsligt står blonda, äppelkindade häxan Mea framför oss och har ett och annat att säga om var Hannahs mamma Stina ska kompostera gamla blommor.

– Det är alltid tusen människor här, kluckar Hannah i en möjligen onödig upplysning.
– Men det är också det som är tjusningen, jag älskar att det är så här på somrarna. Fast jag är också ganska duktig på att säga till att sista veckan får ingen komma,då vill jag bara ha mina närmaste här.

Du har beskrivit ditt liv som en fars av slängande dörrar, så fort du släppt ut en kommer en annan in.
– Men så har det varit. Sedan jag skilde mig (för drygt två år sedan från Rosas pappa, Kalle Rosander, 37), jag har nog gått igenom en av de allra tuffaste och svåraste skilsmässor man kan tänka sig, och första överlevnadsåret efter det är man i så stort behov av andra människor. Att få bo hos andra människor och hela den apparaten, och det här sista året har jag haft rum för det, men också funnits till mycket för andra människor men det har jag i och för sig alltid varit, hela livet.

Ja, det är väl så att säga din grej.

– Ja, men samtidigt är det en markant skillnad från när jag var yngre, i dag har jag ett planerat kaos och socialt liv och inte sådär så att man plötsligt blir helt utplånad och inte vet vem man själv är.

Hon som till vardags bor i stor våning i Vasastan och kanske kan kallas urtypen av tuff Stockholmstjej med kometkarriär (slog igenom redan som 16-åring som ”mullig modell”, var chefredaktör för Cosmopolitan, programledare för ”Big brother” med flera tv-shower inkluderat egna, självbetitlade ”Hannah”) och röda mattan till samtliga innekrogar (och som de inventerats av Hannah!) känner sig lika uppvuxen i den här lilla socknen med knappt 350 invånare, av vilka förvisso en betydande mängd är just från huvudstaden.

– Jag ska förklara, säger Hannah.

– Det här är värsta Bullerbyn. Första gården med väderkvarnen, där bor min mamma. Den köpte mina föräldrar 1979, då var jag fyra år. Så sedan dess har vi bott här. Jag är ett barn i byn, genuina gotlänningar runt omkring ser mig inte som stockholmare, utan jag är deras. Men det har krävt 30 år. Jag kan prata gotländska och det gör jag när jag ringer till kommunen, annars får jag ingen hjälp (skratt)! Mina föräldrar är ju skilda, men pappa bor här runtomkring i Kyllaj och har tagit hand om ladan mitt emot bageriet för att bygga bostadsrätter där…

Med den marockanska basaren utanför?

– Ja, det är Bengans. Erik som har bageriet, han har också bott här i 25 år och sedan nästa hus, där bor Maud, som är min mammas bästa, bästa kompis och hon var min dagisfröken när jag var liten. Så jag har i ett HELT liv gått förbi det här huset och bara känt, att det här måste man köpa.

Vem bodde här förut?

– En tant som hette Inga. Hon var född här och dog här när hon var 97 år, hon hade amputerat båda benen, så hon hade inte varit uppe på övervåningen på tio år och hade bara en vedspis och gasolbrännare, helt livsfarlig. När jag köpte hade de inte gjort någonting sedan 50-talet, alltså, absolut ingenting.

I hennes barnaögon framstod stället, rejält inbäddat av stora träd inklusive en jättelik kastanj på gården (”Man var tvungen att ha mössa på sig, man blev typ bombarderad av kastanjeskott”), som en ”liten Bröderna Lejonhjärta-gård”, men väl hennes stod Hannah 2005 som ägare till en stor gård.

– Amanda och Alex är mina nya närmsta grannar, vilket är jättehärligt. Bättre än så kan det inte bli, att fortsätta med familjen. Och den här gamla spritbutiken… När jag blivit rik någon dag så ska jag kunna inreda den.

Man misstänker att du är jätterik!

– Ja, det kan man tro (skratt). Men jag älskar det här, det ligger i en dal, och den här dalen för mig är jätte… jag kan drömma om den. När jag var liten åkte tre bilar här, nu har bageriet gjort att det har blivit en turistattraktion, men jag märker inte så mycket av det, för jag bor längst bort på vägen, för mig är det bara superlyxigt att hundra meter bort ha världens godaste bröd. Men just Rute, Smöjen, Furillen, att det är nära till Fårö och stenkusten, jag är ju gjuten här, jag är cementerad i denna lilla socken. Därför blir det också så oerhört viktigt för mig. Jag tog ett beslut att det får kosta vad fan det kostar, men jag ska ha det här stället. Det har varit lite tufft, när räntorna var som högst levde jag och Rosa under ett och ett halvt år på nästan ingenting. Det är underbar stämning här.

– Jag har också haft seans när vi flyttade hit. Jagtänkte att Inga kanske kommer att vara kvar här for ever and ever. Då kom Mea hit, så satte vi oss alla grannkäringarna
här, då var det helt tomt. Vi pratade medInga, men hon var jätteglad och nöjd med hur det har blivit. Däremot hennes pappa, som byggde det här, han är kvar ute i lagården och honom ser jag ibland skymta förbi, hokus pokus-aktigt. Han tar hand om det här.

Men han är inte arg?

– Nej, nej, jättesnäll och berättade att ”…uppe vid den nocken ska man vara försiktig och si och så och här ligger det…”. Så det är Meas förtjänst att vi grundligt gjorde den spökkollen. Det härliga är att hon la som en stor magisk cirkel runt huset (”En energibubbla”, förklarar Mea) och nu är jag aldrig mörkrädd. Det finns ingenting ont i det här huset någonsin. Inga och hennes gårdskarl Kalle var på mina föräldrars bröllop 1982. De gifte sig för jag vägrade börja skolan om jag inte hade gifta föräldrar. Så de gifte sig och bjöd in alla i grannskapet. Sedan började jag i skolan på Söder i Stockholm och fick en chock: jag var den enda som hade gifta föräldrar! Men alla hade katt! (Gapskratt)

Hannah går före i sitt välkomnande hus, inga fysiska spår längre av salig Inga, den gamla tapeten har efter vägledning av Bengan (”…det är min pappa som är superexpert på allt som är i gamla hus”) avlägsnats och lämnat nakna träväggar av breda oregelbundna plankor som färgsatts i milt behagliga färgskalor, utom i det stora öppna (efter att en vägg tagits bort) köket som har kakel från golv till tak, en lång specialgjuten betongbänk för disk och matlagning, här finns också stort skafferi och en garderob har gjorts om till toalett med dusch.
Och den största Smeg-kyl jag någonsin sett.

– Ja, den är världens största (skratt)! Men alltså grejen är, ja, jag har Smegspis och kyl och diskmaskin, det är lyx att man kan ha vissa saker så superbra och så är resten kanske från loppis.

Skiljer sig inredningen från i stan?

– Såhär: på Gotland, hit tar jag allt det finaste jag har, så det är väldigt komplett. I Stockholm hinner man inte riktigt se det. Där ska det vara praktiskt och mysigt för att komma hem till något som fungerar tryggt och bra, där man inte behöver tänka så mycket. Medan här tänker jag så gärna på varenda liten vrå. Det här är som en kreativ process. Stylat stök. Jag har någon bild av mig själv att jag är så himla bohemisk, jag är väl någon sådan där boho chic-aktig… Fast igår sa Joa att ”…det är faktiskt inte så bohemiskt här”.

Men är det trots allt inte jobbigt att ta hand om allt?

– När jag flyttade in här gjorde vi rätt mycket, nu är det så pass renoverat att vi inte behöver göra någonting på tio år. Men förra sommaren, ”Jaha, vattenpumpen brann”. Då är det 15 000. Eftersom jag vet vad det kostar att ha hus lägger jag undan pengar, jag har skapat mig en Gotlandsbudget. Att ”såhär får det kosta”.

Sedan har jag förstås en massa projekt som jag skulle vilja göra. Mitt nästa är att jag ska renovera skorstenen, för den har bara en pipa, så jag kan ha en stor kamin på vinden och en stor kamin nere i köket, för då är det mycket lättare att vara här på vintern. Nu har jag oljepanna, men det tar sin tid att värma upp och är jättedyrt.

För att inte tala om Gotlandsfärjan, över 2 000 kronor nu för mig, mina två barn och bilen?

– Jamen, det är hemskt. Vi köper pendlarkort, för tiotusen får man ett visst antal resor. Det kostar och det tar tre timmar och tjugo minuter, men eftersom jag är en sådan otrolig Gotlandspatriot och inte vet någonting annat så tar jag gärna det. För mig är det så att så fort jag sätter mig på den där Gotlandsfärjan, så sänks min puls. Jag går bara in i något sådant där Gotlands-mood där jag är lycklig och mår bra och är jordad. Jag vet att om jag inte åker hit, om jag inte skulle få vara här, då skulle jag inte fungera.

Det är onekligen ett fantastiskt ställe.

– Att jag har det här är grunden till mitt liv. Varje gång jag kommer hit tänker jag (andlöst:) ”Är det här mitt? Ja, det är det! Här bor jag, allting är mitt och jag har köpt det och skapat det och jag kan bjuda hit vem jag vill.” Det är inte en materiell känsla, det är bara att jag känner mig så blessed (välsignad). Jag bestämde mig också att det här inte är mitt, det är Rosas. Hon ska få ta över det här. Det här är mitt hjärta på jorden. Det är ju så. Rosa är min ena skatt, det här är min andra skatt.