Lilla söta tanten i stora gettohooden

När programledaren Doreen Månsson, 34, tagit tunnelbanan från tv-huset på Gärdet i Stockholm, bytt till pendeltåget och åkt 13 minuter till Sollentuna går hon mellan gårdarna mot lägenheten
på Malmvägen där hon bor med döttrarna Hayat, 16, och Yasmine, 11, men Doreen hinner sällan så långt förrän det börjar skalla från balkongerna:
– ”Ey, Doreen!” härmar Månsson med fläckfri förortsfrasering.
– ”Kom upp och drick kaffe! Vi ser dig aldrig, du tror du är tv-kändis!”
”Jag har inte tid, jag måste hem.”
”Ah, du säger alltid att du inte har tid... Okej, dra, hem!” Så kommer nästa:
”Ey, Doreen, kom, vi har lagat mat,
din favorit, kom!” ”Jag måste hem till barnen.” ”Dina barn är här uppe! Kom!” och så går man dit upp och så sitter man och käkar, du vet, jag älskar det, säger Doreen och ögonen lyser.
– Alla bryr sig om varandras barn. Det är inte ”Mina barn, dina ungar”
– det är allas barn.

 

Dessutom är det allas gård. Efter att Doreen avundsjukt spanat in den distingerade gentlemannen, han är från Polen, i porten bredvid och hans ömma vårdande av plättarna utanför huset snackade hon ihop sig med grannen under, som är från Chile. Han i sin tur bad mannen-med-gröna-fingrar om råd och därefter begav de sig till K-Rauta för inköp.
– Sen en söndag möttes vi grannar här utanför klockan tio, berättar Doreen.
– Alla står här nere och fixar: barnen, föräldrarna, allihop gör fint, gräver ut maskrosorna, vänder upp och ned på gräsmattan. Någon står och vattnar, någon går och hämtar läsk, det är värsta festen! Pojken här under tog en häcksax och klippte former av alla buskar. Jättefint gjorde han, och då tänker man: ”Gud, vad vi kommer att vara rädda om det här nu. Det här är vår barrio (vårt kvarter). Vi kommer att vara så rädda om det och se till att ingen förstör.” 

Av bara farten fick de vit färg av ännu en granne som tyckte det såg smutsigt ut i Doreens uppgång.
– Jag och barnen tejpade med tidningspapper och täckte över allting, så fick jag stå och rolla tills det kom en kille från en annan gård. Han pratar inte svenska utan tog bara rollern från mig och började måla skitbra.
Vissa kallar det getto, även Doreen första gången hon fick andrahandskontrakt här i 70-talshuset nästan mitt i Sollentuna centrum, men pratar du med Doreen i dag finns det ingen mer idyllisk plats att bo på.
– Som ensamstående mamma är det här the best place to be in, säger Doreen.
– Eftersom det ALDRIG hade gått om vi inte hade bott här. Jag kan alltid spontangöra grejer, jag behöver inte planera in en barnvakt, det är bara att be en granne komma över eller be barnen gå över till grannen. Är det gallskrik nere på gården löser inte de vuxna problemen, barnen får skrika och lösa det själva, om det inte är nåt allvarligt såklart, förklarar Doreen Malm-vägens kollektiva icke-curling-uppfostringsmetod.

Inne i trerummaren är det så prydligt att rödhättan Bree van der Kamp (”Desperate housewives” maniska perfektionist) skulle bli gråhårig av avund, Doreen sorterar inte bara sockret i tupperware, hon har satt möbeltassar längs kortsidan på köksbordet för att skydda väggen, brunmålad av Doreen och en vän till familjen, och när hon öppnar ett köksskåp gör förpackningarna där inne nästan honnör, ”Inte så getto, va?”, flinar Doreen.

Hayat och Yasmine delar rummet intill köket, sover i samma breda säng som går upp till taket med plats för skrivbord under. Systrarna har själva valt den mönstrade tapeten och övrig inredning som består av ”typ, lite gammalt och lite nytt”. Den röda soffan har pendang i vardagsrummet, en kvadratisk karmstol Doreen fick på köpet.
– Jag bara ”Svinbra, då har jag den i mitt sovrum”, berättar Doreen på sitt underhållande, livliga vis.
– Så köpte jag en byrå, också till mitt sovrum. Jag är inte personen som måttar, så jag bara ”Det här blir superbra, jag ställer fåtöljen i hörnet, byrån bredvid, kan jag bara sitta där och läsa”. Såg mig själv sitta lite fint och läsa med fina böcker vid sidan om och bara vara sådär fin – och så fick den inte plats! Men då intalade jag mig själv att ”Jag vill ändå inte ha den där, jag vill ha den i vardagsrummet”, säger Doreen och fåtöljvidundret står följaktligen numera vid utgången till balkongen.
– Jag längtar hem varje dag för att se hur det har vuxit i balkonglådorna, kan prata om dem med grym fascination inför kollegor som tycker det är helt sick. Min kompis Lotta säger att jag är tant, för så fort jag kommer hem till någon går jag runt och känner på jordarna och suckar högt om växterna inte fått vatten. Jag blir provocerad av folk som negligerar sina blommor.

Ena långväggen i vardagsrummet pryds av samma vackra Cole & Son-tapet som Doreen även tvingade på (”Han var väldigt motstridig”) scenografen (”Men han var väldigt nöjd över det till slut, det erkände han!”) för intervjuprogrammet ”Doreen 21.30” (SVT).
– För jag ville känna mig hemma där. Mönstret är väldigt orientaliskt, lite arabiskt, och det är ju jag också, säger halvirakiskan.
Hon har haft en brokig uppväxt, Helsingborg, Nigeria, Uppsala, Zambia, Umeå, med Afrika i hjärtat, men i Sollentuna äntligen en plats Doreen kan kalla hos sig (”Ro och frid”, beskriver hon känslan när hon kliver innanför dörren på Malmvägen).
– Det här är det enda stället i hela mitt liv jag bott så här länge, säger Doreen.
– Min lägenhet är ett hopplock från mitt liv. Ju äldre man blir, desto mer vill man att ens hem ska spegla ens resa i livet. Sådana grejer som gör en glad. Jag har haft de här afrikanska grejerna överallt i mina barndomshem och verkligen spytt på dem, men nu vill man ha det, jag håller på och bygger på mer och mer. Min farmor gav mig ett prydnadshuvud av ebenholts som jag inte brytt mig om förut, men nu betyder det jättemycket för mig. Det är från Nigeria och symboliserar tiden där.
– Vi reste väldigt mycket i Afrika och de har så otroligt vackert hantverk. Man tänker inte på det när man är där och när man är liten, men nu uppskattar man det. Jag kommer ihåg hur de karvade i kalebassen (ett slags växt), dofterna och hur mycket jag svettades, jag kommer ihåg allting när jag ser grejerna.

Hon pekar på de inramade familjebilderna, rikligt smyckade av otaliga collierer.
– Sen har jag en grej, jag samlar på rosarios (radband). Så fort mina kompisar åker utomlands så köper de alltid med sig en rosario eller någon sorts krucifix eller ikon. Det är egentligen väldigt katolskt och jag är ”vanlig” kristen, men jag tycker det är jättefint.
Borden i vardagsrummet och i köket pryds av vackra, arketypiska marockanska skålar – ”Jag smugglade med dem från Tanger och de här sittpuffarna på golvet också” – uttrycksfullt och exotiskt, men helst sammanfattar Doreen Månsson sin inredning som diskret.
– Jag vill inte att bokhyllor och bord och soffor ska ta för mycket plats. Jag gillar att ha fokus på de små grejerna, jag vill ha lite lågmält. Inte så grilligt. Så jag får grilla på med mina marockanska och afrikanska smågrejer istället.