Äntligen! Bostadsknarkarna har landat!

Ska man hårdra kan vi rätt säkert påstå att tidningen Family Living, den du just nu läser, till stora delar bygger konceptet kring egenpåhittade termen ”bostadsknarkande”, att hämningslöst ägna sig åt att surfa bostäder till salu på internet, drömma om att köpa dem och hur fint man ska renovera och inreda.
Vissa människor är mer impulsdrivna och våghalsiga än andra och gör plötsligt och närmast patologiskt konsekvent allvar av planerna, exempelvis entusiastiska flyttproffsen, trebarnsföräldrarna (tioåriga tvillingarna Ditte och Nåmi och lillasyster Saga, 6) samt äkta paret Emma Hamberg, författare, illustratör, och Agi Lindroth, artist, producent och musiker, 70-talistgenerationens original husknarkare extraordinaire, i dag dock, till sin stora förvåning, fortfarande sedan sex år kvar i den underbara eteriskt bohemchica villan i Norrviken rätt nära motorvägen till Arlanda.

FL: Ni har så väldigt fint, har det alltid sett ut så här?
Emma: Jag hittar på grejer, sen tycker Agi allt är fint. Jag är en SUCKER för kuddöverdrag, tyger, mattor… Så jag skulle vilja säga att det är sånt som förändras,
sen så står saker på ungefär samma ställen.

Tyget på väggen, Afroart. Korvkuddarna sydde Emmas mamma till fjortisrummet, de andra har Emma sytt själv.

FL: Man kan som sagt notera en förkärlek för tyger!
Emma: Någonstans har man det som man själv är uppvuxen. Dina föräldrar Agi, hade mycket tavlor, mattor och Marimekkotyger, och hemma hos mina föräldrar var det likadant. Så jag tror att vi är präglade, det är inte så att man är uppvuxen med skinnsoffor och vitrinskåp. Vi har det inte minimalistiskt och ordningsamt och inte mina föräldrar heller.
Agi: Folk reagerar när de kommer hit. På alla färger och tavlor. Det känns som om de kommer in i någon sorts leksaksaffär, tror jag, som om de blir befriade.

Skräpskåpet är Family Living - the true story: "Alla skåp och garderober är fulla med...jättekonstiga saker som vi bara slänger in" säger Emma

FL: Men ni klagar på att det är så stökigt, var då?
Agi: Nä, alltså, det är svårt att avgöra (gapskratt). Det finns ingen perfektionism.
Emma: När min kompis Silla kommer hit får hon ångest av att titta i mina skåp, hon mår fysiskt dåligt för det är så rörigt och tar lång tid att hitta saker.
Agi: Det är inte praktiskt, det är det inte. Men det
är inte meningen att livet ska vara något slags praktisk sak… Livet ska vara kul och härligt.
FL: Fast du har byggt en hel duschtoalett själv. Svårt?
Agi: Näe (skratt). Man frågar hantverkare, och sen är det väldigt lätt att gå in på K-Rauta och ta en sån här ”Bygg själv”-A4-folder på tre sidor. Internet är också en bra källa, man söker bara på ”våtskydd”, till exempel… Sen är snickra skitkul. Det är så otroligt, för det första är det kreativt arbete, plus att det blir funktion, en blandning som är grym, alltså.
FL: Men vad hände med ert bostadsknarkardriv, de våta fantasierna om tegelhusen på Österlen och allt möjligt?
Emma: När vi hade bostadsknarkat klart i Stockholm och flyttat mellan alla stadsdelar med små barn hamnade vi i den klassiska småbarnsångesten: vi måste bort från avgaser! Så då bytte vi vår jättestora våning i Vasastan till ett stort skrutthus i Vallentuna. Det ven, det var kallt, det var grodor i källaren, men såg ut som ett Gotlandshus, jättefint och härligt utanpå. Men hon som bodde där hade tre superaggressiva Dobermann, och så hade hon blivit misshandlad av sin man, så det var inga bra vibes. Hon trodde nog inte det var riktigt sant när vi bytte med henne. Vi ville inte ens ha pengar emellan och lämnade en jättevåning med utsikt över hela Vasaparken, bara vardagsrummet var 50 kvadrat.
Agi: Den var JÄTTESTOR. Fyra meter till tak.

Emma: Och så var det billig hyra (skratt). Jag kan få lite ont i magen av det. Samtidigt var det en stor upplevelse att bo i den där skogen, med alla dessa hästmänniskor runt omkring. Det pratades bara avel, ”Ja, det kommer spermier från Berlin nästa vecka…” (skratt). Agi och jag var på grillfest på dagis, det var så roligt, för då var vi vegetarianer och det var en stor fet grill på gården och det var bara flintastek, flintastek, chorizo, hot dog, hot dog, hot dog och längst in låg det två quornbiffar – som var våra. Man bara kände: ”Vi är på fel plats.” Efter ett och ett halvt år flyttade vi därifrån, men gud, vad vi kollade på lägenheter och INGEN ville ha vårt hus. Till slut fick vi byta mot en lägenhet i Vasastan. Ditte och Nåmi tyckte nog det var ganska jobbigt, för det var lite trångt. Men sedan blev den bostadsrätt och då kunde vi sälja den och flytta till Norrviken, då var Saga tre månader.

Agi: Vi hittade ett hus som ingen ville ha, det var ingen annan som bjöd på det.
Emma: Sen hade vi ju inte hur mycket pengar som helst heller. Agi gillar funkis, det där strama. Jag älskar gamla kråkslott och det här puttenuttiga. Det var då vi kollade på ALLT. Men Norrviken hade vi aldrig hört talas om… Nej, fullkomligt ogenomtänkt. Men vi åkte och kollade och det var helt tomt.
Agi: Sälja någonting omöblerat, det är inte särskilt smart, alltså. Sen var det januari och det är ju sämsta tiden. Men vi fick sådan feeling både med mäklaren och med dem som sålde, det var ett trevligt, lite äldre par, de brydde sig inte så mycket om pengar.
Emma: Så vi fick köpa huset till ett underbud. Vi kollade inte omgivningarna så mycket, körde ett kvarter med bilen, ”Ja, men det här ser bra ut, vi flyttar väl hit då!” (skratt), så det var tur att det fanns bra skolor.
Agi: Allt var nytt. Golven var nyfixade. Vi har inte gjort någonting sen dess. Hela huset var nymålat inuti.
Emma: Ändå hade de inte rivit ut någonting, så allt var det gamla, köket, det gamla badrummet, och det tyckte jag var skönt. Huset har en snäll själ. Det är välkomnande och vänligt. De som bott här har älskat varandra och det var hennes pappa som byggde huset.

FL: Verkar som det finns ett boende för varje fas i livet.
Agi: Jag tror vi bor så, mer och mer. Förr flyttade man inte. Då skaffade man ett boende och sen var man där tills man DOG.
Emma: Det är en ny känsla för mig, eftersom vi har flyttat så mycket, Ditte och Nåmi har bytt dagis många, många gånger – men för första gången har jag tillåtit mig själv att bli integrerad. I hela det här området. Annars har jag varit sådär, ”Jag har mina kompisar, jag tänker inte sitta med mina grannar…”. Men här har barnen gått i skolan och på dagis. Jag känner mina grannar. Jag känner alla mina barns kompisars föräldrar. Jag KAN hela stället, det har blivit som ett nytt (uppväxtstaden) Vänersborg. Det är tryggt och skönt och mysigt och känns som att folk känner mig och vet, och plötsligt inser jag att – jag inte vill flytta härifrån. Så jag får bara bostadsknarka här i Norrviken.