Family Livings chefredaktör Louise Bratt Tidmarsh om vad som krävs för att verkligen få till inredningen.

Jag köpte en lampa härom­veckan. Den gamla som hängde över köksbordet hade gjort sitt och jag spanade in en på rea som var superfin. En rejäl pjäs med skärm i gjute och en härlig exotisk vibb. Köpte hem, hängde upp, och – hmmm. Ni vet när man gör en förändring och man ÄLSKAR den nya grejen ifråga, men när den väl sitter där så känns det liksom inte helt hundra? Ibland funkar det direkt: yes, den där kudden blev verkligen pricken över i:et! Men ibland är själva kudden förvisso jättefin och man älskar den, men blev inte de andra kuddarna extremt gråtråkiga i jämförelse? Kanske borde man byta ut några till när man ändå håller på? (Eller, om man har otur: ”Kudden är kanon och jag älskar den men … ser inte hela soffan extremt beige ut nu?”)

Inredning är verkligen en konst – man ska ha rätt känsla men kanske framför allt också tid. Tid att hitta den där rätta nyansen, mönstret eller känslan man vill nå, tid att scanna butiker och sajter efter just det man är ute efter, tid att testa och våga känna att nä, det blev inte helt rätt, jag får prova den på ett annat ställe eller ett annat sätt. Eller skicka tillbaka och leta vidare.

Kanske är det också därför som det tar åratal för mitt hem att växa fram och bli riktigt mysigt.

Själv tror jag mig ha hyfsat bra känsla för vad som kan funka fint ihop i hemmet – men jag faller ofta på just tiden. Kanske är det också därför som det tar åratal för mitt hem att växa fram och bli riktigt mysigt. I år firar vi femte året i hus och det finns fortfarande platser som saknar lampor (fast inte köket då), tavlor som inte blivit upphängda, golvytor som inte skulle må dåligt av en liten mattstump och en hel del ytor som liksom bara är allmänt tomma och gränsar till att kännas som ett inredningsshowroom. Samtidigt är det ju skönt att inte stressa, utan låta hemmet få växa fram utan att bli forcerat. Att ha tiden att låta gammalt blandas med nytt. Att verkligen omge sig med prylar man tycker om på riktigt.

Men åter till lampan i köket. Jag och maken tar ett steg tillbaka, lägger våra huvuden på sned. Hmmm. Okej, så vi älskar den. Men blev inte matgruppen plötsligt väldigt, väldigt… brun?

Läs fler av Lollos krönikor här.

NUVARANDE Lollo Bratt: ”Jag har känslan – men saknar tiden”
NÄSTA ”Inredning behöver inte vara så allvarligt!”