Syskonkärlek

Använde en teknik som nämndes på SOS Familj (kolla tv3.se/play) där man helt enkelt tillängnar en halv timme helt åt storasystern (lek, sagläsning etc) då lillebror inte är med och sedan gjorde min man samma sak och då tog jag då hand om lillen. Detta funkar verkligen, eftersom de då känner att de får samma uppmärksamhet som innan, få sig att känna sig lite speciella. Alltid värt att testa.

Är mitt uppe i exakt detta också... Storasyster, snart 4, är inte längre arg på mig som hon var den första tiden, och är egentligen väldigt gullig mot lillasyster, men tar lite för hårt i henne, bär iväg på henne..provocerar fram konflikter etc etc. Vi har också försökt ge henne mycket tid utan lillasyster, med en av oss - rita, bada, åka pulka...men som någon annan skrev - det verkar aldrig räcka! Men faktum är att det blivit mycket bättre sedan dagis började igen, jullovet var lite för långt och med lite för mycket umgänge bara vi fyra! Nu får hon vara med sina kompisar, får uppmärksamhet på ett annat sätt och står bättre ut med att jag måste amma etc. Jag ska försöka hitta på mer med henne utanför hemmets fyra väggar framöver, men håller intill dess hårt på att få lägga henne varannan kväll!

Nu har jag gråtit en skvätt, av er fina ord, igenkänningsfaktorn och av trötthet. Det är alltid så skönt att höra att andra varit med om liknande och härligt med alla tips, råd och tankar! Så tack för det - ni är grymma! kram

Hej! Vi löste det med att storasyster verkligen fick lov att behövas på riktigt. Hon hjälpte till som satan i gatan och ingen förskola. Vi klarade oss inte utan henne helt enkelt. Ingen syskonavundsjuka what so ever. Och dom är supertajta. Så fort lillebror kunde börja hjälpa henne så fick han förstås göra det. Vi har inte skapat någon duktig syrra här inte, bara en som är väldigt behövd. Nu kommer ett syskon till och storasyster är närmare 4. Hon kommer gå 15h i veckan på dagis, för kompisarnas skull. Om hon vill det.

Hej! Så kul att läsa din blogg, känner igen mig så mycket... Vi har fått en lillebror som snart är 5 veckor. Har en storebror på 3,5 år. Storebror har varit mycket uppe i varv sedan lillen kom och vill hela tiden ha uppmerksamhet. Han får utbrott och har börjat sova sämre på nätterna. Vi försöker allt vad vi kan att ge honom uppmerksamhet och bekräftelse. Pratade med en sköterska på BVC om detta och fick lite råd. Hon sa att det är inte så konstig reaktion eftersom det är den största förändringen i storebrors liv. Men det är ju av förändringar vi växer. Har efter detta försökt vara lite coolare, inte gjort oss till så mycket för honom och det har fungerat. Jag tror att vi försökte lite för mycket. Tack för en superbra blogg! Kram

Jag valde att ha barnen hemma medan bebisen var liten så de kände sig delaktiga i hemmalivet. Vi var mycket på öppen förskola mm så alla barnen hade kompisar och aktiviteter trots hemmatillvaron.

Jag håller med Kicki. Låt det vara, stressa inte, det är ingen idé att slå knut på sig själv. Självklart ska ni ge Della den bekräftelse hon behöver men hon kommer aldrig få "nog". Det blir en vardag för henne också till sist om man inte förstorar upp saker och gör "annorlunda" än tidigare. Jag har foton på mig själv och vår son (då 2,5 år) när vi målar, leker, bakar...you name it!, när lillasyster var född. Men det spelade INGEN roll vad jag än hittade på - han ville ALLTID HA MER!! Till sist känner man sig bara misslyckad om man överanstränger sig...jag gav upp och istället fick sonen vara med och laga mat, städa etc. (på ett vanligt sätt) och så pratade vi om att "det kan ju inte lillan göra". Han växte. Jag fick lugn och ro. Lillan fick vara ifred. Har inga andra råd än...det ger sig. Ta ett djupt andetag. Sträck ut armarna i luften och säg - jag är en bra mamma - jag är en bra mamma!!! HA HA HA!!! Och lycka till. Jag gillar dig skarpt. Du har en jättebra blogg, stil och syn på livet. Och så är du ju söderbo!!! Mvh, Lotta fn boende i Paris men längtar åter till söder...

Margareta Strömstedt beskrev en syskonincident i (jag tror det var) Natten innan de hängde Ruth Ellis, på ett ungefär så här (ursäkta "1" och "2", minns inte om det var söner eller döttrar): MS dotter sitter i soffan med sin 1a (MS barnbarn) när 2an är bebis. Det är 1ans "tur" och mor och barn ska ha egentid. Bebisen som sovit vaknar och skriker, och MS dotter(mamman) sitter kvar med 1an och ignorerar gråten, 1an tror att mamman ska "överge" 1an och gå till 2an men mamman säger ungefär "låt honom skrika, det är ju vi nu". Till slut tycker 1an att de i alla fall ska ta upp bebisen, och visar sig väldigt kärvänlig mot bebisen när hon/han väl fått bekräftelsen från mamman. Det kanske inte funkar för alla, men var i alla fall lite tänkvärt tycker jag (som inte har barn än, så vad vet jag?). Andra boktips kanske kan finnas t.ex. här? http://blogg.alltombarn.se/carola/category/syskonbocker/

Jag valde att helt enkelt låta min tjej som var 2,5 när brorsan föddes vara hemma mera att INTE slita till dagis varje dag, det hinnner dom med iallafall...Det blev ett helt annat lugn när hon fick det och då blev jag lugnare det smittade av sig på hela familjen helt enkelt, så kanske låt henne vara hemma lite mer ibörjan kanske kramelikramheledan Jenny

Håll ut, det blir bättre! Och tänk på att hon fått en fantastisk gåva: en lillebror! Nån som kommer följa henne livet ut, med sorger och glädjeämnen, och som kan hon kan dissa sina föräldrar med ;)

Jag förstår vad alla här menar, men man kanske också måste zooma ut lite när man känner så här, se vuxenperspektivet och inte bara barnets: Det ÄR inget svek att få småsyskon. Det är en kränkning som de flesta människor går igenom, som en del t o m tycker är nödvändig för utvecklingen. Det första barnet ÄR inte mindre älskat för att syskonet kom. Jag tror att det är lättare att förmedla det till barnet om man inte har skuldkänslor hela tiden- vilket ju iofs alla mammor på jorden har. Som en bekant till mig som är barnpsykolog brukar säga: ditt barn har ingen nytta av dina skuldkänslor. Att du kompenserar för dem innebär inte automatiskt inte barnets behov blir tillgodosedda.

Låt henne vara behövd! Be henne om hjälp med: Att byta blöja på bror, "passa" brorsan, torka kräk eller vad ni nu kan hitta på.

Också vi hade det precis så. Storasyster var 4 när lillebror kom förra januari. Hela våren var ganska jobbig för henne, mycket testa och protestera. Gråta och grina. Men vi gjorde precis som er: älskade, gullade, involverade, struntade i brorsan och distraherade. Och det gick över. Det kommer såklart dippar men det känns som om det ska vara. Vi läste en bok som jag verkligen gillade för att hitta lite inspiration. "fem gånger mer kärlek" heter den och den är skriven av Martin Forster. Mycket sympatisk och ger tips på hur man kan slippa konflikter och lovebomba sitt barn ännu mer. Köp och läs. Lycka till, det är grymt med två syskon!

Bara fortsätt som vanligt... Det blir en vardag för Della med, så småningom. ; )

Det går över! Förhoppningsvis ... Skämt åsido Dottern som är 2,5 år körde trots i kubik när lillebror kom i oktober. Jag började faktiskt fundera på om vi inte skulle stannat vid ett barn. Vår glada goa tjej var som bortblåst och ersatt av ett argt bi. Arg om hon inte fick det hon ville ha i samma sekund som hon tänkte det o arg när hon fick det hon ville ha. Det fanns liksom inget som var rätt. Mitt bästa råd, försök att vara så mycket som möjligt som vanligt o fullt fokus på det stora barnet när det lilla sover. Att göra saker bara med det stora barnet när det går är också bra. För oss har det rättat till sig o numera sker det knappt några utbrott alls mer än de normala av typen jag-kan-själv. Förhoppningsvis löser det sig snart!

Hej. Jag tror precis som Emma att det är bara att bekräfta, bekräfta, bekräfta....... Att ungen vet att man finns där hur "dumt" det än har varit. Min stor tjej var faktiskt på egen semester med mormor och morfar i sommarstugan när lilltjejen var några månader och fick där all uppmärksamhet och tid i världen och ingen pratade ens om lillasyster. Givetvis hade hon kunnat vara hemma igen på en timme om hon så önskat men hon hade det jättebra i tre dygn utan oss och Bäbisen. Kände nog att det var skönt att komma ifrån och vara ensambarn igen några dagar. Hon blev däremot jätteglad när vi kom och skulle hämta hem henne även om lillasyster även i fortsättningen kunde vara en källa till irritation. (Är väl det än idag fast de är 13 och 10år nu....) Lycka till, det blir bra i slutänden, jag lovar, även om det känns tufft just nu!

Åh, vad jag känner igen det! Vår kille som nu är 3,5 fick en lillebror i september och i början gick allt så superbra. Men sen började det vackla... Vi gör precis som er, lovebombar. Det funkar. Jag har märkt att det blir värre när jag tappar stinget någon dag. Men visst känns det som om man har en trotsig tonåring hemma? Tänk att de ändå är de mest älskade i hela världen!