Emma Hamberg

Hej då!

En månad skulle jag blogga. Nu har det gått en och en halv... Det var så kul. Jag kom liksom igång helt enkelt! Och ni är så fina. Oj. Det var som att hitta en hemlig liten låda i byrån, pch så bara det vällde ut en massa fina nya små kompisar därifrån. Tack! Fint som tusan! Nu ska jag ta och skotta ut min bil som liksom har kört fast mitt i vägen. Eller vad man ska säga. Jag skulle köra in på min gård, och det var en stor sabla vall i vägen och jag tänkte att en vall är väl ingenting, det är väl bara att gasa... Nej. Det var inte bara att gasa. Jag gasade, och gasade och gasade och bilen bara morrade långt där nere i snön och stod med halva rumpan ut i gatan och nosen inne hos mig. Så nu blir det att skotta. Och prata med alla som stannar och frågar vad som hänt. Det är fint att folk frågar. Jag älskar att folk frågar. Och jag gillar att skotta. Som Body pump. Fast med en egentlig mening. Och frisk luft. Jag ska med andra ord ge mitt liv en liten mening alldeles snart. Visst lät det fint?

Allt gott till er på alla tänkbara vis i världen. Vi hörs och syns och frågar och undrar och svarar och kramar lite på varandra. Eller mycket. Mycket låter bra. Mycket är alltid bra. Livet ska vara mycket. Mycket, mera, mest. Vi kramas mest helt enkelt.

Kram!

Ja ja ja Javier!

Snabb rapport från Vänersborg: Javier Bardem. Det är allt jag säger idag. Jag såg honom i No country for old men. Då blev jag livrädd. Han VAR djävulen. Och jag var säker på att den killen, han måste ju vara evil. Igår gick jag på den lilla lokala biografen och såg Vicky Christina Barcelona. Med Javier Bardem. Nu är han inte djävulen längre. Nu är han den förste älskaren. Vad filmen handlade om... Vet inte riktigt. Eller jo... Men handlade den inte bara om Javier? Det är så jag minns den... Jag minns bara Javier.

Kanske kommer det något mer nyanserat och klokt litet blogginlägg idag, men just nu ska jag rasta liten hund, gå och hälsa på fin konstnär, äta kålpudding, lära mig sticka, försöka få ner allt jag köpt på loppis i en enda ryggsäck, som redan var full när jag åkte hit. Och just det ja, spela in en lerfilm med mina barn. Vem sa att det var lugnt på landsorten, jag behöver semester efter det här...

Passion och perenner

Sorry att det går lite segt med bloggandet här, men jag är ju för befvelen mitt i vildmarken och får hacka på min pappas dator där allt är konstigt, så det blir lite glest mellan oss. Tyvärr. Igår var jag och snackade med en man som lever med perenner. Passionerat, innerligt och fantastiskt. Han ÄR min karaktär. Det var ett så himla, himla fint möte. Han bor mitt i en vacker dal utanför Göteborg. Med tre växthus och fantastiska växter. Han åker till Himalya och samlar växter där, eftersom de har samma klimat där som här. Och så provar han. Bananer från Himalaya, konstiga kaktusar och massor, massor av perenner. Han har 15 olika sorters vitsippor! Ormbunke är inte bara en ormbunke, det är en hel vetenskap. Så satt vi där. I hans mammas och pappas varma kök. Åt bröd som smalt i munnen som mamman bkat i en storg stenugn i källaren, med egenslungad honung på och byggde upp trädgården runt min herrgård i min bok. Vad kan det finnas för växter där? Om trädgården anlades i början på 1800-talet? Perennmannan och hans medarbetare kom loss totalt. Vi drömde oss bort bland valnötsträd, päronspaljeér och spendruvor. Medan solen gick ner. Den här trädgårdsmästaren är soligt glad, fin på alla sätt och singel sedan... ja, sedan alltid. En gåta jag ska lägga mig ner och fundera på, samtidigt som jag drömmer om dubbelbladiga pioner. JAg älskar människor med passion. Som bara släpper allt och följer den där elden. Åh, vad det är spännande, och ja lite melankoliskt samtidigt . Passionerade människor blir många gånger ensamma. Det kan vara svårt att få plats där inne i hjärtat.

Annars har jag shoppat loss på Erikshjälpen här i Vänersborg, passion eller totalt nuts, det är frågan när det gäller mig som handlat gamla juldukar i galna mängder... Nu ska vi bada badhus. Har du någon passion? Berätta!

Emma Balboa

Hm... Det här inlägget skrev jag tidigare ikväll, men det kom inte fram, så jag ploppar in det nu!

Jo men vi åt det där goda dillköttet på speed när jag helt plötsligt kom ihåg att jag skulle boxas ikväll ( ja, jag gör det typ en gång per år, fast tanken är att jag ska göra det en gång i veckan). Och jag som sitter och trycker i mig massa käk, det kan man ju inte hoppa runt med i magen. Så jag får tvärtstanna mitt i tuggandet, samtidigt som det ringer på alla telefoner och Agi micrar ett smörpapper med staniol i så det börjar brinna i micron, ja, Saga börjar gråta också för någon rev henne i ögat. Och jag bara reser mig upp för att gå och boxas. Och bråttom är det, grejen börjar halv åtta. Anette tjuter in med sin bil på tomten, jag hoppar i, full gas mot boxningen, framme fem minuter innan det börjar... trodde vi. För man börjar tydligen boxas klockan sju. Så vi skiter i uppvärmningen och bara kör igång, vad fan, det var ju bara ett år sen sist. Box är ju så sjukt kul! Det är nog den enda träningen som är lattjo, enligt mig alltså. Och jag är grymt långt från facit. Nu ska jag börja träna box minst två gånger per år!

 

I love Skärgården också!

Nej, men oj vad jag kom igång nu. Jag älskar vänern. Och jag älskar havet. Östersjön. När den inte blommar konstiga alger och håller på och kippar efter andan. Jo, jag älskar den då också. Och tycker synd om den. Vill badda den och ta hand om den. Men gladast är jag när havet är friskt. Precis som Ditte.  Som inte känner sig riktigt redo för att simma i de stora vågorna, utan kastar sig ut i vår privata pool istället. Där är havet litet, tryggt och ljummet. Fy fan vad jag längtar efter sommaren nu. Hjäääääääälp! Sommaaaaaaaaar! Kooooooooom! Nej, nu måste jag sluta, annars lägger jag upp hela mitt sabla sommaralbum här. God natt nu Emma för böfvelen.

I love Västergötland

Imorgon åker jag och tjejerna till mina bördiga hemtrakter. Västergötland. Men först ska jag spela in ett program med Malou von Sivers. Det känns skönt att åka till Vänersborg efter det. Cross over. Malou i Stockholm och en moppe i Västergötland. Det är jag. Precis så är jag. Jag är hälta hälta. Hälften, hälften. Och jag kan aldrig bestämma mig för åt vilket håll det lutar. Jag bara låter det luta helt enkelt. Jag älskar att knata runt i vårt gamla släkttorp vid Vänerns kant  i leriga stövlar och sunkig joggingoverall och prata med korna ( ja, på bilden ser ni en del av vårt torp. Just på bilden är faktiskt hönshuset, som numera är mitt hus de sommarveckor jag är där. Jag trivs i gamla hönshus. Jag är också en gammal höna. Kaclar och yr runt och värper ägg och skiter och äter och kacklar och ylar).  Likväl som jag fullkomligt älskar Stockholms fart, energi och glamour ( när det bjuds glamour. Hemma hos mig är det mest leriga stövlar och sunkig joggingoverall trots att huset ligger i Stockholmstrakten). Hälta, hälta.

Allmän uppdatering...

... fick jag idag när jag lunchade med en 17årig kille. Ja, det är reaserch igen. Shit, jag är så borta på vad unga människor gör, inte känslomässigt, där sysslar vi med precis samma gamla saker och känslor och ångestar och skrattanfall och ja, du vet. Men det runt omkring. Den här killen har aldrig köpte en skiva. ALDRIG! Herregud, jag har aldrig laddat ner en skiva, vet inte hur man gör fattar ingenting. Den här killen har ingen STEREO! Nej, han lyssnar ju på datorn. Eller på mobilen och jag satt där och kände det som jag råkat trilla på en liten sten i stenåldern och slungats fram till 2008 och liksom satt där och hackade med min lilla flintasten, när alla andra blippade med sina mobiler. Jag är så sjukt onitresserad av teknik. Ja, det är faktiskt på gränsen till lite sorgligt. Kul att jag har en dator i alla fall, det är ju modernt och fräckt!

Men det var en fin lunch. En brådöppen ung man som svarade så fint och ärligt och eftertänksamt på alla mina frågor, där en del var otroligt intima och jobbiga, men han hade inga som helst problem med det. Tack. Tack alla fina som svarar på alla frågor. Alla som delar med sig. Vilket guldgruva. Mycket bättre än att söka på internet, hälsar jag från stenåldern!

Nu ska jag laga dillkött på speed. I love dillkött och detta är en supersnabb variant med kyckling, creme fraiche, ättika, socker, salt, vitpeppar och massa, massa dill.

Vi hörs sen, nu ska jag ta hand om mitt ickevirtuella liv!

En förvirrad lapplisa

Just det ja. Efter lunchen var jag tvungen att byta en lampa i Gamla stan. Där får man inte parkera någonstans, det är liksom helt kört, så jag bara ställer mig någonstans och hoppas på det bästa. Nu blev det inte det bästa den här gången. Det blev en lapplisa. Jag såg när han stod vid min bil och skrev. Men vad tusan, jag vet att det är mitt fel och han gör bara sitt jobb, så jag ler snällt åt honom och säger att det är mitt fel och jag tar den där och ha en bra dag.

- Du ska vara glad att det inte var polisen som såg bilen först, då hade det blivit riktigt dyrt!

Fräser p-lisan tillbaka. Jag fattar ingenting.

- Jaha, det var ju tur att det var du! Och att boten ändå var på 450 kronor och inte 750. Det var ju bra.

- Fnys, man kan ju ha roligare för 450 spänn, eller hur?

Då började jag att skratta. För jag insåg, att den här killen är så van att höra arga människor, så när någon är vänlig så har ändå stängt av öronen och svarar fnysigt. Så jag garvar och säger till honom att "hej, jag försöker ju vara glad här. Glad för att det inte var mer än 450 spänn ändå och glad för att det inte var polisen, så vad försöker du göra? Göra mig arg? Varför då?"

Då började p-lisan flina lite också och pep något om yrkesskada och så försvann han in i nästa gränd med sitt lilla blöta block.

Fördomar både hej och då

Jo, men idag lunchade jag med en kvinnlig kulturjournalist. Jag har ju en kvinna med stort kulturintresse med i boken. Och jag hade en massa tankar om min bok-kulturkvinna, hur hon skulle vara, prata, drömma, se ut och så. Så blir det då dags, för Emma att träffa kvinna mitt i kulturen in real life. En skeptisk sådan. Hon kunde känna lukten av mina fåniga fördomar och hon hade gett sig fan på att krossa dem. Jag älskar det! Hon vägrade att generalisera ( bra, tack!) och hon vägrade att ge för mycket av sig själv ( helt okej, det accepterar jag totalt), men hon försökte verkligen ringa in människor som arbetar med kulturjournalistik. Och jag tror vi lyckades. Utan fördomar, utan allt för mycket plattityder, med kärlek och omtanke. Det blev en helt ny karaktär! Totalt. Fan. Nu måste jag tänka om hela alltet här. Men det är bra. Bara bra. Vi pratade i tre timmar. De där timmarna bara svishade iväg. Vi slappnade av, garvade och tills slut hade vi glömt bort lite vad det var vi egentligen skulle snacka om och slant in på helt andra vägar. Det enda, absolut enda när det gäller fördomar, som faktiskt brukar passa, är att alla kulturjorunalister häckar på gotland under somrarna. Det är en fördom med 97% chans att pricka rätt.

Annars äter jag just nu godis ur en av tjejernas gamla burkar som de glömt under soffan. Hittade precis nu! Lite segt och dammigt, men herregud, det är ju socker!!!

Illisar å sånt

Skit i allt och ta en promenad vid havet istället. Mer om det längre ner i texten, men först:

"Hej Emma! Jag är nyfiken hur det går till när du illustrerar/tecknar. Tecknar du alltid på block och sedan vaddå? Skannar in bilden på något vis? Är det tusch du använder mestadels? Eller använder man något fancy dataprogram som tecknar direkt i? Det där har alltid varit en gåta för mig, från hur en illustratör jobbar och hur kedjan från illustratör till tex tryckt bild i en bok går till. Kram kram!"

Alltså, jag är grymt oteknisk och kör i hederlig gammal anda. Jag skissar först med blyerts, det går fort som tusan och är kul. Sedan fyller jag i med vanlig svart tuschpenna, med olika tjocklekar, tunnare för små detaljer och tjockare för större ( näe, Emma, menar du det, det hade jag aldrig gissat... Sorry, skriver självklarheter...). Sedan suddar jag bort alla blyerst, sedan kanske Agi scannar in bilden och mejlar den till de som ska ha den, eller så är han inte hemma och då budar jag eller skickar med vanlig post.

Så går det till för mig! Och ska den färgläggas så gör jag det med flytande akvarell. Det tycker jag är finast. För mina alster.

Idag ska jag:

1. Betala en massa skulder och räkningar.... Åh så tråkigt. Jag drar mig, drar, mig, drar mig helst ur.

2. Skriva en krönika. Helst två. Men det blir nog bara en. Jag hade den klar i huvudet, så det borde fungera.

3. Dra in till stan och intervjua en kvinna som har total koll på kultur och människor som älskar alla former av kultur. Hon ska få lära mig allt om hur en 45årig kulturkvinnna kan tänkas drömma, klä sig, ha det hemma, vilka böcker hon läser i smyg och vilka hon lägger fram på soffbordet. Helt enkelt, ganska ytliga saker, men saker som ändå säger saker, om sakernas tillstånd.

4. Sedan lämna in en fin liten vietnamesisk lampa som aldrig har velat fungera till en människa som kan få lampan att hitta livsgnistan igen. Det vore trevligt, för den har ett sånt mysigt rött sken, om den bara vill.

5. Hem, hem, hem, hämta liten Saga och hennes kompis Nelly. Vika in 100 kilo tvätt som jag gömt under en stor filt, men nu räcker inte filten till längre, så nu är det bara att börja vika. Eller tja, vika och vika. Jag slänger allt i olika högar och så då får alla vika in sin egen hög. Så jag ska slänga helt enkelt. I högar.

6. Titta på min suddiga teve. Men ni kan nog ha rät. Jag har kanske köpt en för stor teve. Jag fick hybris. Eller panik. Eller vad det nu var som hände. Ska fixa det här. Men att bta en teve är så jävla jobbigt. Konka ner den i lådan igen, ut i bilen och in och ut och hit och dit och ja, ja, bättre än att titta på uddig teve och bli sjösjuk i alla fall...

1, 2, 3, nu sätter jag igång! Vi hörs senare. Jobba på ni andra också. Eller ta det lugnt. Eller ta en bulle. Eller ta livet med en klackspark just idag och skolka och ta en lång promenad i novemberblåsten. Eller smyg iväg i hemlighet, hyr ett gäng bra filmer, kryp ner under täcket och kolla hela dagen. Eller... Eller jobba på. Lyssna inte på mig. Jag är en hemsk, hemsk människa som alltid vill att alla ska skolka, ta ledigt och göra nåt annat än att jobba. Skit i mig. Hej hej!

En sista liten suck

Jag sover nu. Eller inte nu, men väldigt, väldigt snart. Tack för era fina tankar. Jag läser gärna mer. Ni som vill, mejla mig på emma.hamberg@home.se. Du som ville berätta något extra, och gärna du som dricker några glas vin för mycket på helgen. Jag vill fråga er några grejer, om det är okej.

Idag har det varit spännande att vara jag. Att hälsa på konstnärsparet var väldigt, väldigt bra. De hade aldrig brytt sig om den stora ålderskillnaden. Tvärtom. När de möttes en iskall natt över en superhemlig kyss, kändes det tvärtom berättade kvinnan. Som om han var mycket yngre än hon. Nervös som han var, orädd som hon var. Han bytte liv. Tänk. Vid 45 års ålder. Ändrades hans liv totalt. Han har levt två liv. Två fulla liv. Speciellt. Men så gör många, jag vet. Många lever flera liv i ett. Men ändå. När han var 37 trodde han inte det. Att han 47 år senare skulle leva ett totalt annat liv, med nya barn, nya kvinna, nytt jobb, nytt boende, nya vänner, nya sätt att tänka, nytt allt, allt, allt. Jag är också 37. Hur lever jag om tio år. Ingen aning. Inget vet. Hur kommer du leva om 10 år. Det vet ingen heller. Läskigt, hisnande och spännande. Vi kan känna oss så säkra. På allt. Men vi går på minor hela tiden, som smäller och möblerar om hela livet. På gott och ont.

Efter den långa kärleks-lunchen, gick jag hem och lagade middag med Anette och Jenny. Sedan pratade vi om alla roliga böcker vi vill skriva ihop. Det var många. Och roliga. Tyckte vi när vi satt där och drack te och åt små tigerkakor.

Och igår... Igår köpte jag en teve. Ja, så blev det. Tre veckor klarade vi. Eller jag rättare sagt. Det var jag som längtade. Så ville jag ha en vanlig teve. Men det säljs inga vanliga teve längre. Alla är platta. Så jag köpte en stor och platt. Men den är ju suddig. Är alla platta teve det? Eller har jag fått köpa ett sabla skit-ex? Så jag tittar inte på teve ändå. Alla är suddiga. Och då mår jag illa. Men nu mår jag bra.

Sov gott fina ni.

Kärlek, kärlek

Måndag. Ny vecka. Nytt liv. Ny Emma. Det här är kärlekens vecka. Och reaserchens. Jag älskar att reasercha för ny bok! Innerligt. Idag ska jag träffa en konstnär, som när han var lärare på konsthögskolan för länge sedan, blev handlöst förälskad i sin unga, unga elev. Och hon i honom. Alla snackade skit om dem. Ingen trodde på deras relation. Men. Idag. 25 år senare. Still in love. Med två vuxna fina barn. Och ett fint liv tillsammans. Jag ska snacka med dem om deras kärlek idag. Fråga allt. Allt, allt, allt. Det är det som är det fina med att gå under täcknamn författare. Att plötsligt är målet fritt. INgen målvakt som står och vaktar. Alla berättar. Rätt ut från sin hjärtan och in till mig. Det är stort och magiskt och jag vet det. Hade jag kommit dit som bara Emma och frågat, hade det varit lite svårare. Det vet jag. Men nu jobbar jag. Och de behöver inte känna sig hotade någonstans. Jag ska inte döma eller  tycka något, jag ska bara fråga. Och sedan fantisera fritt utifrån det. Mina nästa huvudkaraktärer i nästa bok är just ett sånt par. Och det är den yngre kvinnan som är min... Min huvudperson. Hon som startar en simskola för vuxna, i parets gemensamma utomhuspool på herrgården på den där ön i vänern i västergötland... Och en av dem som kommer dit för att lära sig simma är en ensam florist från Vara. En man som har massor av växthus fulla med ljuvligt doftande blommor, men ingen kärlek. Bara en massa blommor. En version av en sån man ska jag träffa på fredag. Och en ensam, ensam kulturkvinna ( få hjälp med henne nu i veckan), med alla myranstolar i världen och fint jobb på DN söndag, men bara ett par glas vin att krama på kvällen. Och en ung, ung man som precis blivit vuxen, men som har sin familj i Iran ( nu i veckan ska jag träffa en sån kille). Ensam är han också. Fast bara just här. Och ensam är min huvudperson också. På den där ön, med en framgångsrik konstnär till man, fast ingen vill köpa hennes konst. Bara hennes man. Och det är ju inte riktigt samma sak. Boken handlar om ensamhet. Fast man har massor av folk omkring sig. Och alla de här personerna har band till varandra. På olika sätt. Hm, har inte fått fjong på allt än, men jag är på god väg. Hoppas jag...

PS: Tack för allt som ni delar med er av. Jag blir rörd, glad och stark. berätta mer! Jag läser allt, även om jag inte hinner svara på något nästan. Tyvärr. Fint av dig som varit sjuk att berätta hur det är från din sida. Men hur har ni det med kärleken? Vilken är den finaste kärlekshistoria ni hört? Eller varit med om? Och ni som är ensamma? Berätta. Om er ensamhet. Jag skriver om den nu. Och vill gärna läsa. Känn er fria.

kram.

Live lusplockning!

Här och nu och precis som det är: Ditte och Nåmi luskammar mig. Själva är de lusfria verkar det som, men jag tror själva lusdrottningen är... är jag.

En röst i natten

Det känns fint när man ligger lite ensam under stjärnorna, att höra andra som också ligger och stirrar upp i det oändliga. Här är en liten bit ur en människas liv som skrivit hit:

" Jag har haft världens underbaraste och samtidigt världens jobbigaste år. För ett år sedan fick jag mitt första barn. Alla drömmar jag byggt upp kring det. Allt vi skulle göra på dagarna. Min dotter är underbar, frisk och pigg. I våras blev min sambo psykiskt sjuk och inlagd i stort sett flera månader. Sedan blev min pappa sjuk. Ingen är döende, men jag klarar ändå inte hantera det och vara glad över att de ändå är relativt bra. Jag är oftast bara arg för att jag missar den där underbara mammaledigheten. Känner mig som en hemsk människa, men detta är dagens bikt från mig. Egentligen har jag det ju underbart! Innerst inne vet jag det! "

Fina, fina du. Du är inte hemsk alls. Inte det allra minsta. Du är besviken. Och ledsen. Och trött. Och kanske lite ensam i allt det här. Med en pappa och en man som är sjuka. Och som behöver stöd och allt sånt. Och så är du frisk och ska stå där och vara stark. Fast du också behöver någon. Som är stark åt dig ibland. Du ber inte om råd. Och jag kan inte ge såna heller. Jag kan bara säga att du är inte hemsk. Du är mänsklig. Och när jag känt som du, så har jag åkt iväg. Ensam. Eller med mina barn. Och bara struntat i att tänka på sjukdomar och vara stark för andra ett tag. Utan bara tänkt på mig och roat mig, sjungit mig hes med mina ungar och fyllt på en varm termos med tålamod och kraft och tjohej. Sist när jag skällde ut min man för att han var sjuk åkte jag till FInland i två dagar. Det var bra för precis alla. Även Finland, eftersom jag delvis shoppade ganska stenhårt som plåster på själen.

Alla varma tankar till dig här i natten. Du är inte ensam.

Idag har Agi...

...krampat tre gånger. Det är ju förjävligt jävla piss och skit och fan helvetes. Jag vet. Jag känner själv att jag blir trött på att skriva om sjukdom och skit, men jag lever med den hela tiden. Även när alla mår bra och inte krampar alls. Och Agi har mått ganska bra, eller i alla fall ganska sådär överkådligt under en lång tid. Mår fint i tre veckor, krampar lätt i en vecka och ja, så har det varit. Och då har vi alltid vetat att under de där tre veckorna, ja då kan vi leva på lite mer. Och den trötta veckan så lägger Agi sig i vakum ett tag och vi låter honom göra det. Men nu är det ingen ordning på någonting. Upp som en sol, ner som en liten pannkaka och så upp igen. Och idag har han verkligen tagit det lugnt. Men så blir det ändå en sån där pannkaka. Nu sover han. Tjejerna också. Bara jag vaken. Jag tänker på att vi har det väldigt bra ändå. Trots alla pissig sjukdom. Vi har 100 % roligt ihop. Ingen, absolut ingen, kan få mig att skratta som Agi. Han kan få mig att skratta till och med när jag är skitsur på honom. Det är snyggt jobbat. Han är så otroligt modig och stark. Och jag är det också. Men inte lika ofta. Ibland blir jag galen. På att han är sjuk. Och skäller ut honom för det. Nej, det är inte moget. Det är ingenting annat än en trött människa som blir tokig. Man ska strunta i såna. Eller inte strunta i dem, man ska krama om dem, ge dem något sött och varmt att dricka och sedan ska man nog krama den där personen ganska rejält hårt. Och sedan få den att skratta lite. Så kan man tuffa vidare sen.

Och så tänker jag på alla andra. Som har det ännu värre. Som inte skrattar. Som har sjukdomar man dör av. Som inte är lyckliga då och då. Som är ensamma. Som inte har någon som kramar dem när man blir så där tokig. Jag har det så bra. Jag har det jobbigt ibland. Men mest, mest, mest har jag det bra.

Hur har du det? Berätta.