Det där lilla villaområdet svischade familjen Arrhenius, bestående av mamma Ingela, pappa Peter och sönerna Johan, 12, och Jesper, 8, förbi väldigt snabbt, på väg till helgens fullsmockade husvisning i kvarteren där det egentligen var meningen att de skulle bo. Bland de stora äldre trähusen med romantiska glasverandor, uppvuxna äppelträdgårdar – och galet höga Stockholmspriser som man läser om i tidningen. Trots det såg de en dag, så där slumpmässigt lyckligt, att ett hus var till salu och Peter svängde förbi för att ta sig en snabb titt.
– Och jag gillade det! Det kändes som ett perfekt steg att ta efter att ha bott i lägenhet. Inte för stort och med precis rätt antal rum för vår familj, säger Peter och minns att den var rätt grå och trist, den där dagen för sju år sedan då han öppnade klykan på grinden för första gången. Då bodde de i en för trång lägenhet i Stockholms innerstad och var på väg att göra den klassiska familjeresan: från lägenhet i city till hus i förorten.
Huset blev så deras och ”sätta bo”-lyckan var gjord! Nåja, det krävdes några sömnlösa nätter och en del grubblande innan köpekontraktet var undertecknat.
– När Peter ringde och sa ”vi fick det” var det inte bara ”JIPPI” och en massa glädje. Min känsla var mer att nu gör jag något som jag vet kommer att bli bra, men inte för att jag har längtat efter att flytta till hus, utan för att vi behövde flytta till större. Vi lämnade vår komfortzon eftersom vi är totalt icke-händiga. Och det kan lätt målas upp som ett stort hot, allt det praktiska arbete som behöver läggas ner på ett hus, säger Ingela som natten före kontraktsskrivningen inte sov en blund.
– Då var jag så otroligt dramatisk i mina tankar – ”nu är barnen ett och fem år gamla, och vi flyttar till förorten. Nu väljer jag deras BARNDOM”. Nä, det går inte! Vi kan inte köpa det där huset. Jag var helt psycho. Då sa Peter till mig: ”Vi behöver inte skriva på kontraktet, men då får du börja gå i terapi.” Och ja, vi skrev ju på, haha.
– Vi var också bland de första i vår vänskapskrets med att skaffa barn och flytta från stan, så det fanns inte så många att luta oss mot och tänka att ”det gick ju bra för dem”, säger Peter.
Vad fick ni då, som ni inte hade innan?
– Allt det som jag sa tidigare att jag gillar med lägenhet var jag också trött på. Att behöva ta hänsyn till grannar, tvättstuga, tjafs och gemensamma beslut. Så vi fick vår egen sfär och zon och lugnet med en trädgård, sen är det ju inget lugn eftersom det bara är kaos och ogräs där. Det är skönt att ingen kan klaga. Johan spelar trummor i källaren och drar på musik högt som tusan ibland. Men visst, det tog ett tag att trivas, säger Ingela uppriktigt.
På vilket sätt?
– Det var så tomt, och här bodde vi i vårt hus. Jag kunde känna att ”det här kan jag inte hantera”, och om något går sönder så vet jag inte hur man gör. Det var ett stressmoment, och det är inte något som jag koketterar med, utan jag tycker att det är en brist att jag inte kan.
Vad gör ni om något behöver fixas?
– Som tur är, peppar, peppar, så har inget rör spruckit. En värmepanna var nära att explodera men då ringde vi ett företag och så installerade vi bergvärme. Men vi är inte händiga, så är det bara. Nu känner jag att vi lever enligt devisen ”regnar det in byter man tak, och rinner det längs väggarna i källaren, då dränerar man”. Jag tänker inte gå omkring och oroa mig, säger Ingela.
Skönt att inte behöva gå omkring med verktygslådan redo hela tiden.
– Ja, då blir ju huset det där pengaslukande hålet som vi vill undvika. Nu har vi bott här i sju år och måste börja fixa en del saker som ommålning av fönster, men då anlitar vi hantverkare som får göra det åt oss. Vi kommer inte att ställa oss och slipa själva, resonerar Peter.
Tillhör ni en ny generation med villaägare kanske, som inte tycker att man måste gilla att fixa och snickra?
– Ja, det tror jag, många av dem som bor i hus nu sänker ribban lite. Det är ingen här som gnäller över att vår trädgård ser ut som en ogräshög eller suckar över att fasaden måste målas om. Sen umgås vi ju med grannarna en del, men det är inte på något sätt påtvingat.
Men du, Ingela, är en riktig loppisälskare!
– Ja, och jag influeras mycket av gamla prylar i mitt jobb och har gett mig själv tillåtelse att köpa det jag vill, ingen ”en in, en ut”-princip. På något underligt vis får allt plats faktiskt. Vi har ju ett lantställe också och där kan man ju alltid trycka in saker.
– …och ett kontor, tillägger Peter.
– Just det, det har jag faktiskt inte tänkt på, har funderat på hur det kan vara så tomt. Men jag har EN regel faktiskt, och det är att jag inte får tveka. Ibland kan man stå och fundera och inte riktigt bestämma sig, då struntar jag i det. Men om jag får ett totalt habegär så slår jag alltid till. Det får inte vara för dyrt heller.
Var går gränsen för det?
– Jag köper väldigt sällan möbler utan en massa pryttlar, sällan något som kostar över hundra kronor, är ganska snål så jag försöker alltid pruta.
Är det inte svårt att fynda i Stockholm?
– Det går, men är inte lika lätt som ute i landet. Jag och min svägerska har börjat med en ny tradition som går ut på att vi varje vår väljer ett landskap, vi har varit i Östergötland och i Hälsingland. Så åker vi dit i maj, när alla saker börjar öppna men det inte är semester än, bor på vandrarhem, och så googlar vi innan och åker runt. Det blir så otroligt roliga möten med människor, och schyssta fynd.
Vad går du i gång på?
– Gamla kokböcker, singlar, skivor, för omslagens skull, leksaker, gillar gamla lotto- och memoryspel, helt enkelt prylar där det finns en bild. Och så porslin, fast där har jag köpstopp. Jo, på senare år har jag snöat in en del på figurer. Jag målade hundra träfigurer i våras som blev till en utställning och efter det en bok. Just hundra figurer kom från att Emil i Lönneberga täljde så många trägubbar och sen hade han kaffekalas för Alfred, det hade jag för mina också. Nu är de sålda!
Dyra designmöbler verkar inte vara din grej alls?
– Nä, inte alls. Möjligtvis skulle jag vilja ha ett lejon av Lisa Larsson. Men nä, inte många drömmöbler. Jag bryr mig väldigt lite om varifrån saker kommer och om de är värdefulla.
Kommer ni att stanna här för evigt, tror ni?
– Nja, jag kan inte tänka att det här är så det ska se ut resten av livet. När vi precis hade flyttat in utbrast vår granne: ”Visst är det skönt att veta var man ska dö någonstans?” Då kände jag bara… HJÄLP, säger Ingela.
– Perspektivet tills jag dör kan jag inte förhålla mig till, men tänker heller inte att vi är på väg härifrån. Om det ramlar en massa pengar över oss skulle det vara roligt att köpa ett annat hus med glasveranda, ett lite äldre hus, säger Peter.
Har ni några bostadsdrömmar?
– Ända sedan jag var barn har jag velat bo som Karlsson på taket, säger Ingela. Ett eget mysigt hus på taket, en liten privat oas. Och det har jag ju på många sätt redan fått.