Regnet fullkomligt öser ner. Inte så där hemtrevligt och harmoniskt utan aggressivt och skyfallsaktigt. Med minnesbilden av Stockholms flygplats i tidig morgonskrud – affärsresenärer i dräkt – färsk i minnet har klivet 60 mil norrut gått rasande fort. Kontrasten mellan storstans citymyller och det varma bondköket är gigantisk – som om vi under den korta flygturen raskt färdats 50 år tillbaka i tiden.
Clara Lidström, 25, bloggare, journalist, professionell pysslare och Sveriges Radios egen husmor, är van vid att få långväga gäster som nöjt konstaterar att de totalt går ner i varv när de sätter sig i den ommålade kökssoffan. Vid det loppisfyndade köksbordet har hon skapat sin grymt välbesökta blogg (enligt vissa ”ren landsbygdspornografi”) Underbara Clara. Bloggen,
som lockar en kvarts miljon läsare i månaden, har gjort henne älskad, beundrad och numera flitigt förekommande i tv, radio och tidningar, men väcker också ilska, hat och avund. I denna lugna, helt tysta stund är det lätt att förstå varför hon valt det ensliga lantlivet. För är det någonstans det måste vara lättare att stå på kaxiga, jordade ben i myllan måste det vara just här.
I det totala lugnet.
Claras älskade sovrum har en vidunderlig utsikt över fält och ängar. Fåtöljen är ett loppisfynd som Clara klätt om. Amaryllis, wexter.se.
– Ja, så är det. Att bo här ger frihet och en nödvändig distans till allt mediekackel i Stockholm. Här
kan jag få tänka mina tankar, stänga av datorn, gå ut med hunden och inte behöva träffa en enda människa om jag inte vill, säger Clara och rusar uppför den vitmålade trappan för att hämta en undanstuvad julgransfot.
Det ljust putsade huset hade varit till salu i ett år när Clara och hennes Jakob, 24, slog till för två år sedan. Ingen köpare hade nappat på chansen till ett härligt renoveringsobjekt 40 minuter utanför Umeå. Tur för de unga tu, som gjorde sig ett riktigt fynd.
– Här uppe går det fortfarande att köpa hus riktigt billigt, vi betalade
200 000, säger Clara och frågar Jakob med snäll röst om han kan gå upp och lägga deras bebis Bertil, 9 månader, en stund. Clara fortsätter:
– I Umeå hade vi inte kunnat köpa en villa, ett fint hus kostar runt tre miljoner. Eftersom det är en studentstad är priserna högre än i andra delar av Norrland.
Clara och Jakob träffades på musikgymnasiet i Umeå. Hon hade precis fyllt 18 och Jakob var ett år yngre. Flytten från föräldrahemmen gick till ett funkisradhus inne i stan. Men det var inte riktigt Claras grej.
Byrån är ett hundra år gammalt arvegods, målad av en släkting till Jakob.
Tavlor fyndade på en vind i en byskola. Granljusstaken har de fått i present. Gula tofflor, Bellio. Röda kvistar, wexter.se.
– Egentligen var det helt perfekt med teakgolv, stort luftigt sovrum och idealiskt läge, men jag trivdes inte. Och det var så uppenbart att det inte var boendet det var fel på, utan att jag inte klarade av att bo i stan. Så då började vi leta efter något helt annat, plus att man får så otroligt mycket mer för pengarna här på landet.
Varför trivdes du inte?
– Jag kände mig instängd, och även om alla säger
att man har så nära till allting i stan så utnyttjade vi det ändå inte. Jag är mer inne i själva citykärnan nu, då ville jag aldrig gå ut. Det kändes bara påträngande och jag ville vara i fred, men nu kan jag längta efter att åka till Stockholm. Och så känner jag mig väldigt trygg här.
Var du inte det förut, trygg?
– Jo, men jag är ju uppvuxen med historier om Hagamannen och allt, pratade nyligen med en kompis om det där, att vi alla kan delas in i två sorter – de som är rädda för naturen och de som är rädda för männi-skor. Jag kan gå ut i skogen här när det är kolsvart och ösregn utan att vara ett dugg rädd. Det är mer obehagligt att vara omringad av människor jag inte känner.
Själv skulle jag vara livrädd ute i skogen.
– Ja, men vem skulle göra någonting här? Det är på ett helt annat sätt. Tryggt. Här bor det nästan bara pensionärer, men det har flyttat in många barnfamiljer på sistone, och det finns en byskola och en förskola, och en affär. Jag hade gärna sett att vi hade bott helt isolerat. Helt själva. Men nu när vi har Bertil funkar det inte, man får inte driva sina egna drömmar så långt att det blir synd om barnen.
Vad lockar med att bo mer isolerat?
– Jag tycker om tanken att ha en egen väg som jag kan stänga till så att ingen kan komma hem till mig.
Den ensamma godsägaren.
– Haha, nä men, jag gillar det, och tror det kan vara så med kreativa människor, att antingen behöver man mycket intryck och trivs att vara i stimulerande miljöer, eller så tycker man att det hämmar kreativiteten, så kände jag. Att det fanns så mycket konkurrens. När jag är här finns det inte så mycket roligt att göra, och inte så mycket som uppfyller ens tankar, så då kan min hjärna börja jobba.
Är det inte lätt att känna sig ensam?
– Men då har jag bloggen! Utan den hade jag absolut inte kunnat jobba och leva så här. Och jag hade inte kunnat skapa mig ett liv där jag jobbar lika mycket hemifrån.
Jag antar att bloggen ger dig den bekräftelse du behöver?
– Så är det absolut. Jag bär också på det där dubbla, att jag tycker om att vara själv men även är exhibitionistisk. Om jag inte tyckte om att någon uppmärksammade mig skulle jag inte utsätta mig för det jag gör. Som jag har det nu är en perfekt kombination.
Men du vill inte vara öppen med vilken by du bor i.
– Nä, inte exakt. Och det är lite tråkigt på ett sätt eftersom jag gärna skulle vilja lyfta min by, men det avskräckte när jag bodde inne i Umeå och det fanns många konstiga människor som hörde av sig, så det håller jag mig ifrån. De som bor här är så gulliga. Det är mest äldre som kollar på ”Go’kväll”, och de kan komma fram och fråga varför jag inte berättar var jag bor, men när jag förklarar varför säger de alltid: ”Vi ska absolut inte berätta att du bor här! Är det någon som undrar så säger vi det ALDRIG.”
Bertil har två egna rum! Ett litet sovrum och ett lekrum.
Gör ni alla renoveringar på huset själva?
– Vi kan inte allt, men vi försöker. Och vi har svurit väldigt mycket över att behöva göra en massa som är direkt tråkigt. Dränera, byta värmesystem
– rörmokaren ska komma och koppla ihop allt nu i eftermiddag. När vi precis hade flyttat hit ville vi fixa trädgården fin, men det slutade med att vi behövde gräva upp hela tomten. Det tog en hel sommar, säger Clara.
Jakob kommer ner från övervåningen med Bertils urdruckna vällingflaska i handen.
Är du lika pysslig som Clara?
– Nä, inte det minsta.
Vad gillar du då?
– Ja, jag river saker, renoverar, snickrar…
– Och så är du väldigt bra på hushållssysslor, städa och sånt, säger Clara.
– Ja, bättre än du. Jag plockar en massa saker och håller undan hela tiden. Om jag är hemma själv, eller med Bertil, är det alltid bra ordning och undanplockat på diskbänken. Men när vi är hemma allihop är det helt plötsligt saker överallt, så någon skillnad är det ju.
Gillar ni samma saker?
– Nja, Clara får bestämma mycket när det gäller inredning och jag tycker det hon gör är fint. Jag kan gilla alla stilar, bara det är bra gjort. Det gäller musik också.
– Egentligen skulle du nog vilja ha det mer spartanskt, minimalistiskt och lite asiatiskt…
– Framför allt praktiskt och inte så många prylar. Vi har väldigt många saker som är i vägen när man ska dammsuga, säger Jakob, och Clara inflikar snabbt:
– Därför dammsuger jag! Där är vi ganska konsekventa. Är det något som inte funkar fixar vi det. Eller försöker i varje fall.
Lever ni jämställt?
– Jag tycker det. När vi flyttade ihop gjorde vi listor på hur alla sysslor hemma skulle delas upp, sen har det blivit lite mer flexibelt eftersom jag har jobbat mer än Jakob. Och när min mamma gick bort för något år sedan orkade jag inte göra så mycket, så då var det Jakob som tog över, säger Clara.
Jakob, trivs du lika bra på landet?
– Jag är väldigt både och, gillar både landet och stan. Jag trivs jättebra när jag far ner till Stockholm eller Göteborg, eller ännu större städer, och gillar verkligen storstadspulsen. Oftast är jag ju där när jag är ledig och gör en massa roliga grejer. Men jag vet inte om jag skulle klara att bo så med småbarn.
– Du har inte alls samma behov av att vara ensam som jag, utan gillar att vara social och träffa folk, säger Clara.
– Sedan är det så klart kul att tjäna pengar, men skönt att inte behöva göra det för att överleva. Det kan kännas deppigt att säga det, men när vi köpte huset var det så vi tänkte. Min mamma hade nyligen gått bort och jag hade varit sjukskriven ett tag. Vi resonerade som så att vi måste ha ett boende där vi kan klara av att fortsätta leva om båda skulle bli arbetslösa eller sjukskrivna. Visst, det kan kännas som en tråkig framtidsvision när man är 21 år gammal, men det var så vi tänkte.
En jordnära tanke om något.
– För mig är frihet att inte… Att en måndag kunna ligga kvar i sängen och dra mig och tänka på att jag kunde lika gärna sitta på en buss på väg till dagis och vidare till jobbet. Det
tänker jag ofta på. Jag är bra på att njuta. De stunderna jag går ut i skogen och bara är.
Är julen en tid av njutning eller stress?
– Njutning! Första oktober kan man börja med jul tycker jag, fast tomtar tar jag inte fram förrän tredje advent. Den gröna och silvriga julen med mossa, blomlökar, gröna kvistar, ljus och glöggte, den börjar jag gärna tidigt med. Och lussebullar och saffrans-skorpor bakar jag första gången i oktober.
Hur brukar ni fira jul?
– Jag har alltid firat gammaldags jular hos mormor och morfar. De bor helt isolerade utanför Jokkmokk vid en sjö. Ibland har vi varit helt insnöade och inte kunnat ta oss ut till vägen på hela helgen, lugnt och skönt, precis som jag vill ha det, haha.
Clara i kanincape, vintage. Jacob i tröja från Topman. Bertil i mjukisoverall från popupshop.net och tossor från Bellio.
Och du, Jakob?
– När jag var barn var jag alltid hos min mormor med mammas släkt. Nu har jag firat med Claras släkt, och träffat min vid nyår i stället.
Vad är viktigt för att skapa rätt julstämning?
– Det är jättekul med julklappar, men de kan lika gärna köpas second hand, det får absolut inte bli för kommersiellt. Och så vill jag ha det lugnt och mysigt hela december. Det är viktigt att göra julen till en positiv period i den mörka vintern, säger Clara.
Överallt i det hemtrevliga huset finns Claras vackra vardagssaker: färgglada blomkrukor, kakburkar som fylls med hembakade sötsaker, i badrummet ett stilleben med parfymflaskor och gammaldags tvålar. Ett vurmande och en kärlek till det ombonade trygga hemmet.
– Jag har alltid gillat att vara hemma, är bekväm och gillar att ligga på soffan och ha det skönt, men sen har jag planer och tankar inför framtiden. Om det jag jobbar med nu inte funkar, eller skulle kännas tråkigt, skulle jag utbilda mig till lärare eller bibliotekarie. Det är hela grejen, att det ska vara avslappnat, roligt och lustfyllt.
Och så är det säkert många som tror att du bara går hemma och bakar hela dagarna.
– Ja, och så jobbar jag med en massa olika grejer: gör min bok, radio, tv, bloggar, frilansar. Med inriktning på livet hemma. Den kvinnliga friheten är så snäv. Det går bara att göra en sak åt gången, det är precis som att ”okej, nu har vi bestämt, nu får ni vara jämställda”, men då ska en modern kvinna se ut på ETT visst sätt. Hon ska ha jeans, vara intresserad av mode och ha vissa intressen. Och så tycker man att ”ni ville ju BORT från hemmet, så stanna borta nu då”.
Ordet ”husmor” är inte precis odelat positivt.
– Jag pratade med en kompis om det i går, och det är verkligen inte en kvinnoroll som är attraktiv för unga män. De vill hellre ha en snygg brud i Acnejeans. Det attraherar väl snarare gubbar som vill ha en hemmafru. Det är mer att vi gör det för att det är kul och för att inspirera varandra. Och för mig är det en oerhörd skillnad på husmor och hemmafru.
Förklara!
– När jag tänker på en husmor ser jag min mormor framför mig, en stark kvinna som går sin egen väg. Förr gick det inte att vara en svag bondhustru. Sedan menar jag inte att det betyder att de var fria, men de slet lika mycket för gården som männen. Och det fanns en jädra styrka i de kvinnorna.
Du har starka kvinnliga förebilder.
– Ja! I borgarklassen kunde man däremot vara en svag kvinna, som svimmade i en för trång korsett och fick sniffa på luktsaltet, förstår du vad jag menar? Den generation som min mormor och farmor tillhörde jobbade hur hårt som helst, fick inget betalt, de var tuffa kvinnor med en stark gemenskap och de höll ihop. De hade ett jävlar anamma som jag inspireras av.
Trotsa jantelagen och våga ta för dig!
– Jag blir sporrad om jag märker att ”det här fick man visst inte säga eller tycka”. Jag tycker att det är fantastiskt att kvinnor för en gångs skull kan få och ge bekräftelse till varandra. Jag blir så provocerad av bilden att det skulle vara något fult i att vilja bli bekräftad.