Alldeles precis där Södermalm är som allra mest av allt – folkfyllda uteserveringar, skateboardåkande småkids med tillhörande entourage och Bajenälskande fotbollsfans som värmer upp halsen inför kvällens hemmamatch – bor allas vår sköna, stilfulla väckarklocka, dito radiopratare och programledare Josefin Crafoord, 38. Här lever hon med sin skådespelande sambo Martin Aliaga, 40, deras gemensamma son Charlie, snart 6, Josefins förstfödda kille Roderick, 15, och sist och betydligt minst chihuahuan Annelie. Just i deras hörn, bara några steg in på en sidogata från Medborgarplatsens myller, är lugnet mer påtagligt än i andra kvarter runt omkring. Josefin har huserat här i över tio år och är numera mer än bara tjenis med de flesta som liksom hon rör sig i cirklar kring bostad, förskola, mataffär och favoritfik. Allt inom en radie av några hundra meter.
– Jag vill inte bo någon annanstans på Söder än just här. Det här är vår lilla värld i våra kvarter. I höst ska Charlie börja i skolan – där Roderick går i nian nu – runt hörnet, jag hälsar på Leffe i kiosken, säger hej till personalen på Ica och är tjenis med skomakaren. Jag kan gå ut i Uggs och morgonrock och köpa mjölk. Och så gillar jag mångfalden. Även om Söder håller på att bli snobbigt finns det fortfarande en blandning, säger Josefin och tar en trasa och torkar av köksbordet.
Precis hemkommen från dagens radiosändning berättar hon att det tar ett tag att landa och coola ner. Trots att det är förmiddag har hon hunnit med att gå upp, snabbt krångla sig i väg till jobbet medan de övriga i familjen sover, sända, sända, sända, prata, prata, prata, åka hem, och så börjar en ny dag i dagen.
– Det kan bli en krock mellan oss när jag kommer hem från jobbet. Jag är på topp och vill varva ner rent energimässigt, och Martin har precis börjat komma i gång, dricker kaffe och har hela dagen framför sig.
Det var till den lite över hundra kvadrat stora fyrarummaren hon flyttade 1999 när förhållandet med Rodericks pappa Wille Crafoord hade tagit slut. Överallt i den luftiga lägenheten känns det att här bor någon som gillar att vara hemma, fixa och pula med småprojekt, och som har en kärlek till fina unika saker, allt-ifrån en grisfigur i plast med full Elvismundering, en megastor och ståtlig tiger i porslin, en vintagelampa från Verner Panton och en stor soffgrupp i lila sammet.
Affischväggen har Josefin och Martin gjort tillsammans. Stolar från butiken Gösta Westberg. Lampa, Verner Panton.
– Tro det eller ej, men jag har rensat ut jättemycket, slängt och skänkt bort. Jag hyrde ett loppisbord och sålde saker för sextusen på tre timmar förra hösten.
Efter fyra glada singelår träffades Josefin och Martin på en buss på väg till en fest. De började prata, klickade direkt och sedan var det klappat och klart.
Hur var det för dig, Martin, att flytta in här?
– Du tyckte det var läskigt, säger Josefin. Eller? Jag har en teori som lyder att om man har bott själv länge och så ska man släppa allt det egna och ge sig in i någons liv. Det är inte lätt. Samtidigt var det självklart att Martin skulle flytta till min fyra i stan, istället för att vi skulle tränga in oss i hans etta i Sumpan.
– Det här är din teori alltså, säger Martin. Alltså… jag vet exakt hur det var. Jag hade min etta, och jag hade min bil, och jag hade mitt liv där ute, hade bott i Sundbyberg sedan jag var 15, innan bodde jag i Husby. Och så träffade jag Josefin. Jag hade det soft där och trivdes – jag är ju en riktig förortare. När jag kom hit första gången blev jag lite småskraj faktiskt.
Tapet från Björklund & Wingqvist. Sänggavel, In your dreams. Överkast och nyckelkudde, H&M Home. Lejontassben, Parts of Sweden. Passar til Ikeasängar!
För vad?
– Att en ensam tjej bodde i en jättestor lägenhet
i stan. Jag kom in här och såg den där superstora porslinstigern i det här gigantiska vardagsrummet och kände bara: ”Vad är det här?” Då tyckte jag att hon skulle flytta hem till mig istället. Roddan gillade ju min lägenhet! Han följde med dit ibland och hängde.
– Menar du på allvar att Roderick trivdes där och att vi skulle ha flyttat dit? undrar Josefin.
– Nja, men jag kände väl att jag tyckte att vi egentligen skulle ha börjat med att bygga upp något tillsammans, förklarar Martin.
Inte att du skulle flytta in i något redan existerande.
– Precis. Josefin hade jobbat så länge, och jag hade precis gått ut scenskolan, jobbat lite på olika teatrar, och så hade jag plötsligt inget jobb, körde lite taxi. Då kände jag att vi skulle mötas och så blev det inte så. Jag gick och drog på min etta skitlänge och pendlade in till Josefin. Och hon var hemma hos mig, jag lagade mat…
– Det var faktiskt väldigt mysigt. Jag tycker du kan flytta dit nu, haha, så kan vi köra på det igen! Nä, så klart inte. Jag kommer aldrig glömma när du hade gjort currykyckling till mig. Det var första gången jag blev riktigt kär i dig, Martin. Du stod i ett kamouflagefärgat linne i din kokvrå och koncentrerade dig på kycklinggrytan. Det fanns i princip inga möbler, bara en säng, en stol och ett bord, så jag satt på sängkanten och det doftade så gott och jag bara: ”Åh, jag är kär i honom!”
Läs hela artikeln i senaste numret (nr 5) av Family Living!